Lilllördag...

...är det idag och då tycker jag man kan unna sig lite. Som en lite lyxigare middag till exempel.

( Det är allstå potatisbullar om någon undrar. Som sagt, inte varje dag men ibland lyxar man till det.)

Back to school

En kväll i höstas kände jag mig en aning understimulerad efter att ha zappat mig igenom ännu en kväll av meningslösa dokusåpor och scrollat sida upp och sida ner på olika innehållslösa modebloggar. Så jag anmälde mig helt resolut till en kvällskurs i konsthistoria på Stockholms universitet. Kände mig mycket belåten efteråt. Som om bara själva anmälan gjorde att jag blev smartare. Sen när jag fick beskedet att jag var antagen blev jag jättesmart och började berätta för folk om mitt intellektuella beslut. För var och varannan person faktiskt. Visst, jag är en sån person som bara läser en kurs på universitetet bara sådär, för att jag tycker det är kul liksom och för att jag kanske är snäppet smartare än gemene man. Jag nöjer mig inte med simpla nöjen som Hollywoodfruar, utan min hjärna kräver något mer.

Lite så har tankarna gått.

Tills ikväll vill säga. Då kursen började. Och jag var tvungen att köpa kurslitteraturen. Och läsa schemat. Och kursplanen. Och jaha, gruppuppgifter? Läsa hela böckerna? Alltså varje sida i hela boken? Och jaha ett kompendium också? Poff, så var motivationen helt plötsligt borta. Och jag sitter och funderar på tv-tablån. Eller om det har hänt något mer med Sandra Bullocks skilsmässa. Och hur jag på smidigaste sätt kan komma undan den här kursen utan att känna mig som en jäkla "quitter".

Fan.


Jag ska alltså läsa allt det här. Allt. Fatta? Det är verkligen jättemycket även för en smart person som jag. Goodbye livet framför tv:n och slösurfande i soffan. Nu måste jag allstå använda hjärnan på kvällarna också?

Åre!

Kanske det bästa stället...


...och det bästa vädret...


...och kanske den bästa skidåkningen...


...och sa jag det bästa vädret?


Men också det sämsta!


Åres fulaste hjälmar? Japp, dom satt på oss, mycket riktigt.


En spya? Nej, bara en av helgens alla underbara förrätter.


Och så en storlsagen natur. Som liksom pricken över i:et.

Jag kanske inte behöver tillägga att jag hade det bra? Fast jag gör nog det ändå. Så jävla bra hade jag.

Ett litet förtydligande bara....

...det är alltså hit jag ska!

Jag!

Winter closure

Imorgon drar jag norrut. Jag avslutar den här vintern genom att kräma ur det absolut sista (förhoppningsvis) av den i Åre. Men det bästa är nog att jag äntligen ska få hänga med de som står mig allra närmast i hela fyra dagar. Utan några som helst störningar från omvärlden. Förhoppningsvis kan vi forfarande prata med varandra i bilen tillbaka på söndag. Keep your fingers crossed!

Mamma och syster?

These streets will make you feel brand new

Läste om någon som satte ihop en best of-lista med låtar om New York. Om jag skulle göra en sån lista skulle Alicia Keys stripped version av Empire state of mind ligga på topp. Jag gillade låten när den kom med Jay Z också men den här lugnare versionen är helt underbar och jag kan inte sluta lyssna på den. Fan, Alicia är bra alltså. Såg henne för riktigt riktigt länge sen och hon var säkert superung men bara osade självförtroende och talang. Fan.

Iallafall, alla som blir sugna på att åka till New York när man hör den här låten put your lighters in the air, everybody say yeah, yeah yeah!



New York, concrete jungle where dreams are made of
There’s nothing you can’t do
Now you’re in New York
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New York

Can´t get my head out of my head

Idag har det varit tio grader och strålande sol. En perfekt vårdag som man bara vill utnyttja till fullo och äntligen få uppleva att solen finns på riktigt. Alltså det är ju vad man skulle vilja göra en sån här dag. Men det var inte riktigt det jag gjorde. Jag låg raklång på sängen med gardinerna fördragna. På grund av mitt huvud som aldrig ville sluta dunka. Eller flimret för ögonen som aldrig ville försvinna.

Jag har ett huvud som aldrig har gjort som jag vill. Ända sedan min första migränattack i mellanstadiet när jag helt plötsligt inte kunde se vad som stod på tavlan eller mina klasskompisars överkroppar bara var svarta flimrande vålnader har mitt huvud och jag inte kommit överens. Ibland när jag längtar till våren glömmer jag bort för ett ögonblick hur det känns när mina ögon och den starka vårsolen möts och det känns som hela huvudet ska sprängas sönder. Eller när det härliga sommarregnet droppar utanför stugan men det tryckande vädret gör att min panna känns som den håller på att tryckas ut genom ögonen. Jag skulle gladeligen byta ut skallen om det gick. Men ska nog mest vara glad att jag har ett ganska snällt huvud om man jämför med andra. Och imorgon ska jag pallra mig utanför lägenhetens dörrar även om ryktet säger att vintern ska vara tillbaka då. Men då är det iallafall en frisk kyla som kan rensa bort de jobbiga resterna i skallen. Inget ont som har något gott med sig.

Colin. Tom. Och Julianne.

Men åh vad jag vill se den här filmen. På bio. Och nu går den såklart bara på helt konstiga tider att om man nu råkar ha jobb måste man ta ledigt. Och sen går den också på typ en enda biograf i hela stan, för alla andra biografer visar Flickan som lekte med elden eller Luftslottet som sprängdes eller nån annan spännande svensk film. Nä, tacka vet jag Tom Ford. Och Colin Firth. Jag är väldigt svag för Colin Firth. Ända sen Pride and Prejudice (tv-serien alltså). Så engelsk och manlig på ett bra och, eh, manligt sätt. På nå vis. Men för att återgå till filmen, så mycket fina bilder. Det är sällan man ser en snygg film nuförtiden. Och snygga filmer måste ses på bio. Och sen då, som frosting on the cake, Julianne Moore. Åh, så mycket bra samlat på ett och samma ställe.



Just ja, ni missade väl inte Nicholas Hoult i trailern? Den där dryga och fula ungen i About a boy? Visst sörrni, han har bland annat varit med i en av de populäraste engelska tv-serierna som visas för tillfället, Skins. Sen en drös filmer men som såklart inte varit i närheten av A Single Man. Men det är ju bara vad jag tror.

Iallafall, så här kanske man minns honom:



Men idag ser han ut så här (jösses vad fort barna växer):

Because I´m wört it

Att leva sju månader i mörker och kyla sätter sina spår i fejjan. Förr i tiden blev man bara lite blekare på vintern. Men nu. Nu är det som om man levt i ett grotthål utan luft och näring. Man är inte bara blek, utan nu är man sliten också. Varenda litet snedsteg man tar med fel mat (japp, check), för lite vatten (check), liiite för mycket vin (check) och för lite sömn (and check) visar sig i mörka ringar, beige hy och alldeles för många röda prickar, ja ok då finnar. Inte rättvist kan jag tycka. Så det här kräver ju drastiska åtgärder för nu när solen börjar titta fram kan man ju inte längre gymma sig under mössor eller stora halsdukar. Så imorgon ladies and gentlemen, har jag bokat in mig själv på en ansiktsbehandling deluxe. Under 75 minuter ska denna stackars hy få all uppmärksamhet den förtjänar men aldrig får. Jag har stora förväntningar att se ut som en helt ny människa efteråt. Även om jag mest tror jag kommer se rödmosig och sönderklämd ut och som pricken över i:t stöter jag väl på någon jag känner på t-banan hem. Så himla typiskt. Men jag kanske ska fokusera på det som är bra först? Folk säger ju att det ska vara bra.

Snygg-Sienna

Idag har jag en riktig ful-dag. De kommer med ganska jämna mellanrum nuförtiden. Men iallafall, det jag brukar göra då, för att på nåt sätt riktigt rub it in är att bläddra i modemagasin med helt sjukt snygga modeller eller googla på snygga kändisar som får mig att må ännu sämre. Jag lever lite efter samma princip där som med musik. När man mår dåligt vill man ju inte lyssna på någon glad upbeat låt utan då vill man ju lyssna på nåt riktigt tungt, långsamt och sorgligt som man får klumpar i magen av. Allt för att vältra sig ännu mer i sin olycka, misär eller vad man för tillfället vill kalla det. Det är lite så jag funkar. Very logic.

Här försöker Sienna få mig att må ännu sämre. Och det lyckas hon ju bra med, så thanks!