This is love, this is love

Apropå ett annat inlägg som jag skrev. Om kärlek.

“Have you ever been in love? Horrible isn't it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up. You build up all these defenses, you build up a whole suit of armor, so that nothing can hurt you, then one stupid person, no different from any other stupid person, wanders into your stupid life...You give them a piece of you. They didn't ask for it. They did something dumb one day, like kiss you or smile at you, and then your life isn't your own anymore. Love takes hostages. It gets inside you. It eats you out and leaves you crying in the darkness, so simple a phrase like 'maybe we should be just friends' turns into a glass splinter working its way into your heart. It hurts. Not just in the imagination. Not just in the mind. It's a soul-hurt, a real gets-inside-you-and-rips-you-apart pain. I hate love.”
 – Neil Gaiman, The Sandman, Vol.9: The Kindly Ones

Sommarens upptäckt

"Silence, I discover, is something you can actually hear."
Haruki Murakami

Kiss me like you wanna be loved

Tänk att leva ett liv där man inte är älskad. Tänk att inte veta hur det känns när någon tycker om dig. Att gå på gatan en vanlig dag och veta att om jag faller ihop nu kommer ingen sakna mig. Tänk att aldrig få höra orden jag älskar dig. Veta att det inte finns någon som tänker på dig just nu. Tänk att aldrig känna värmen som sprider sig i kroppen när man vet att någon tittar på en och tänker att de aldrig sett någon vackrare. Tänk att aldrig få höra att man är bra. Eller vacker. Eller bara älskvärd. Tänk att inte tro att man är värd att älska.

 

Och tänk. Vad många som inte vet. Att det finns någon som älskar men aldrig säger det. Att leva ett helt liv och tro att man inte är värd kärlek. I onödan. Och tänk,  vad många som skjuter upp det där viktiga de har att säga. Till imorgon. Eller en annan dag. Kanske då kan de visa vad de tycker. Men tillfället kommer aldrig.

 

Och vad är det egentligen som gör det så mycket enklare att säga när något är dåligt istället för när det är bra?  Varför är det så mycket enklare att visa när man inte tycker om någon men så svårt att visa när man verkligen tycker om någon?

 

Tänk att veta att just jag har gjort just dig så mycket lyckligare bara för att just jag sa till just dig hur mycket jag tycker om dig.

Tänk. Den känslan.

 

 

I am looking for freedom

Jag orkar nästan aldrig se film längre. Kanske är något med åldern. Man kan inte riktigt slappna av. Tycker inget är kvalité längre. Dåliga skådisar. Konstig regi. Tunt manus. För lång. För högljudd. Konstiga kläder. Dryg musik. Fula människor (och här ser ni mitt sanna ytliga jag. Jo jag har stängt av filmer för att jag tycker skådisarna är för fula. Kan ha varit en allmän dålig film också, men främst för att skådisarna var för fula. Sorry, hemskt men ja, what can I say, sån är jag!).

Hur som helst. I helgen hände det. Jag satt från början till slut med uppspärrade ögon och såg varenda scen, missade inte en enda replik, tog inte en enda kisspaus, noterade varenda jäkla låt och skådis. Och egentligen var det ju inget mästerverk jag såg. En vanlig bra film. Men när man lyckas med kombinationen lysande skådisar (hallå Cristoph Waltz! Hur bra?), intressant story och sjukt bra musik går det inte att misslyckas. Så i helgen blev jag besatt av filmen Django Unchained.
Och Jamie Foxx.
Och den här låten.
Så. Ja, who knew?

(OBS, den här videon innehåller ganska mycket spoilers om man inte sett filmen såatte. You have been warned)

 

On demand

Det mesta som får en att tänka på Prince är väl bra? Förutom klackskor då. Kanske inte är det första han vill associeras med. Eller vad vet jag, han verkar ju ganska nöjd med det också i och för sig. Skitsamma. Bra är han vilket fall som helst. Så varje gång jag hör en låt med Prince-vibbar fastnar jag direkt. Som den här. Med Kim Cesarion. Som jag inte vet någonting om. Förutom att han
är svensk. Tror jag. Och ny, ni vet, i branschen. Eller? Ja, jag vet som sagt ingenting. Bara att låten är bra och jag inte kan sluta lyssna.



En parentes bara, men om den här låten är ny. Vilket jag inte heller har en aning om. Men om den är det, så kan jag lova att det kommer bli årets "sommarplåga". Och om någon frågar mig i september om jag gillar den kommer jag förmodligen förneka att jag skrev det här inlägget.

Och by the way, gillar inte att jag har sån mainstream-smak. Men gillar inte att jag inte gillar att jag har det. Fattar ni?

Att vara förälder till en 2-åring...

...är inte alltid så lätt.

It ́s my party and I cry if I want to

För att vara någon som påstår sig inte gilla att fira sin födelsedag tillbringar jag ohälsosamt mycket tid att tänka på hur jag ska fira den. Eller mer specifikt hur jag ska starta den, vilken frukost jag ska äta. Vilket bara det är märkligt eftersom jag egentligen inte är så förtjust i frukost. Men jag föreställer mig en stor altan, morgonsol, möbler, en stor fet parasoll, kanske en hatt, och sist men inte minst färska bär och french toast. Jag har aldrig ätit french toast. Men jag kommer på mig själv den senaste veckan googla på recept efter recept på french toast.

Vi har inte heller en färdig altan. Eller några möbler. Absolut inget parasoll. Och sol är ju mer undantag än regel. Så det kanske får bli en dröm det där. Men french toast tänker jag ta mig sjutton klämma fram på något vis om jag så ska förvandla några torra Falurågrut till en lyxig frukost á la americana.



Stekt bröd. Mmmmmmums. Ge mig.

Heartbeat, a heartbeat

Nä nu ska det peppas upp lite. Det är ju för sjutton fredag, då kan man ju för guds skulle inte läsa om pms. Bjuder på veckans färsking. Som egentligen inte är en färsking men eftersom jag är inte är med i matchen nuförtin så är den det i min värld. Om man är en tv-serienörd så är det ju lite roligt att det är Troy från Community som är Childish Gambino. Men eftersom det är ingen som ser på Community förutom jag och kanske två andra här i världen så är ju inte det roligt för någon annan heller, såatte….ja.

 

Lite fredagspepp då helt enkelt.

 

 

The endless cycle

Ni undrar kanske varför jag ofta är en bitch? Ni kanske undrar varför jag inte studsar runt och är nöjd med livet mer än en dag i månaden? Ni kanske undrar hur det egentligen är att vara tjej? 

 

Ska försöka linda in det lite fint. Here we go.

 

Har jag inte ägglossning så har jag mens. Har jag inte mens har jag pms. Har jag inte pms har jag ägglossning. Och när jag har pms har jag migrän. När jag har ägglossning har jag ont i magen. När jag har mens vill jag helst ligga i fosterställning och knapra smärtstillande tills kroppen är bedövad. När jag har pms blir jag tjutfärdig bara någon säger hej i fel tonläge. När jag har ägglossning känns varje liten motgång som undergång. När jag har mens känns det som att magen ska gå i tusen bitar bara jag tar ett steg för snabbt.

 

Där.

Har ni.

Sanningen.

Och ja, man kanske fattar. Att den där dagen i månaden. När allt är bra. 

Den är inte idag.

Bring your love baby, I can bring my shame

Till L.

I know you like it.

A good night's sleep

Man kanske är irriterad på sig själv för att man la sig alldeles för sent. Man har svårt att sova när man väl lagt sig i sängen. Man kanske har tankar som åker runt i huvudet som är svåra att kontrollera. Man tänker typiskt, inte nu.

Man hör ett gråt i rummet bredvid. Man har just börjat känna hur sömnen tar över verkligheten. Man ligger och väntar ett tag och lyssnar. Man hör hur gråten fortsätter. Man kanske suckar lite tyst och tänker typiskt.

Man lämnar värmen under täcket och hasar över till det andra rummet. Man försöker trösta. Man försöker lugna. Man ger upp. Man lyfter och bär över till sin egen säng. Man kanske suckar och tänker typiskt.

Man tänker att man borde ha lagt sig tidigare. Man tänker på timmarna som redan försvunnit. Man tänker på sömnen man ännu inte fått. Man försöker hålla kvar sin plats i sängen. Man tar bort en fot över magen. Sen kanske man tar bort en arm över ansiktet. Man tänker att man måste somna. Man tänker på klockan som snart ska ringa. Man märker hur någon ligger vaken bredvid. Man hör någon säga något. Man kanske tänker typiskt.

- Mamma?

- Ja?

- Mamma?

- Ja vad är det? Försök blunda. Vi ska sova nu.

(Tystnad)

- Jag ska krama dig

Man kanske känner en mjuk kind mot sin kind. Och kanske en varm hand på sin hals. Man kanske tänker. Vad var det nu som var typiskt?

I'm scared of what's behind and what's before

Nu har det hänt igen. Skulle kunna bli ett återkommande ämne här på bloggen; konserter-jag-totalt-missat-men-önskat-att-jag-gått-på-om-jag-inte-var-en-medelålders-radhusmorsa-som-tycker-att-allt-efter-klockan-20-är-natt. Denna gång var det Mumford & Sons. Och för att gnugga i lite extra salt i såret. Tillsammans med First Aid Kit. Eller. Dom var där. Och gjorde nåt på scen. Men hur som helst.

Mumford & Sons OCH First Aid Kit.

Spelade igår. Ungefär samtidigt som jag låg i soffan i urtvättade mysbyxor med ett öga öppet och försökte fokusera på vem som blev Sveriges mästerkock.

Vad hände?

 

 

Men jaaaa, jag ska. Men vad är det då?

Confessions on a Dance Floor

Hej,
jag är en kvinna på 35 år som är besatt av Anton Edwalds dansare.

 

Slut på meddelande.

 

(Ps.Håll ögonen öppna runt 1:12, så vet ni vad jag menar.)

Love, we need it now. Let´s hope for some.

Idag blir jag pigg av både solen och Ho Hey av Lumineers. Så det så.

Stating the obvious

Idag uppmärksammar vi att kvinnor också är människor. Precis som alla andra. Fast med lite sämre lön och lite större risk att bli våldtagna och kallade hora om man inte har tillräckligt mycket kläder på sig.

Så, ja grattis då kvinnofölk. Eller kanske inte ändå. För visst känns det som att utvecklingen stannat upp när vi måste ha en speciell dag som uppmärksammar att kvinnor minsann också kan och har rättigheter som alla andra?

We'll always have Paris

Varför har jag varit så lite i Paris? Varför åker man inte dit och håller handen när man strosar längs Seine? Äter croissanter med choklad i till frukost och betalar en halv månadslön för en cappuccino? När jag ser den här bilden längtar jag nästan till att bli avsnäst och blängd på av en tjurig servitör samtidigt som jag harklar ur mig parrle vo anglä. Suck..someday. Oui?

Ja. Det vara bara det. En så kallad random tanke ba.

  

This is how you do it

Det ska vara en svensk som vet hur man gör. Eller iallafall hur man klär sig.

Det går bra nu kan man säga om man heter Alicia Vikander.

What's the dealio?

Alltså vad är grejen med taft? Trodde vi hade lagt det bakom oss, stuvat in det i minnet tillsammans med skolbalen -92.  Men ändå, så går dom där. Stjärnorna. På Oscarsgalan. Massor av miljoner på banken och världens bästa designers och stylister som bråkar om att få klä just dom. Så väljer de en klänning i taft! Axelbandslös taft. I ICA-rött. Eller royalistblått. Känns som ett hån mot oss alla andra vanliga dödliga som i bästa fall har en second hand-fyndad Filippa K klänning som garderobens stolthet. Nä. Skämmes på er taft-lovers!

Snaaaark...(Det här är en H&M klänning, vilket i och för sig är lite coolt, men å andra sidan, det syns...)



Men guuu va fin klänning, Jennifääär

 

Valentine schmallentajn

 

Att få ett sånt här mail en vanlig vardag slår hundra rosor på alla hjärtans dag med hästlängder i romantik.

 

Så ni vet.

 

Var jag står.

 

I just den frågan.