A good night's sleep

Man kanske är irriterad på sig själv för att man la sig alldeles för sent. Man har svårt att sova när man väl lagt sig i sängen. Man kanske har tankar som åker runt i huvudet som är svåra att kontrollera. Man tänker typiskt, inte nu.

Man hör ett gråt i rummet bredvid. Man har just börjat känna hur sömnen tar över verkligheten. Man ligger och väntar ett tag och lyssnar. Man hör hur gråten fortsätter. Man kanske suckar lite tyst och tänker typiskt.

Man lämnar värmen under täcket och hasar över till det andra rummet. Man försöker trösta. Man försöker lugna. Man ger upp. Man lyfter och bär över till sin egen säng. Man kanske suckar och tänker typiskt.

Man tänker att man borde ha lagt sig tidigare. Man tänker på timmarna som redan försvunnit. Man tänker på sömnen man ännu inte fått. Man försöker hålla kvar sin plats i sängen. Man tar bort en fot över magen. Sen kanske man tar bort en arm över ansiktet. Man tänker att man måste somna. Man tänker på klockan som snart ska ringa. Man märker hur någon ligger vaken bredvid. Man hör någon säga något. Man kanske tänker typiskt.

- Mamma?

- Ja?

- Mamma?

- Ja vad är det? Försök blunda. Vi ska sova nu.

(Tystnad)

- Jag ska krama dig

Man kanske känner en mjuk kind mot sin kind. Och kanske en varm hand på sin hals. Man kanske tänker. Vad var det nu som var typiskt?

I'm scared of what's behind and what's before

Nu har det hänt igen. Skulle kunna bli ett återkommande ämne här på bloggen; konserter-jag-totalt-missat-men-önskat-att-jag-gått-på-om-jag-inte-var-en-medelålders-radhusmorsa-som-tycker-att-allt-efter-klockan-20-är-natt. Denna gång var det Mumford & Sons. Och för att gnugga i lite extra salt i såret. Tillsammans med First Aid Kit. Eller. Dom var där. Och gjorde nåt på scen. Men hur som helst.

Mumford & Sons OCH First Aid Kit.

Spelade igår. Ungefär samtidigt som jag låg i soffan i urtvättade mysbyxor med ett öga öppet och försökte fokusera på vem som blev Sveriges mästerkock.

Vad hände?

 

 

Men jaaaa, jag ska. Men vad är det då?

Confessions on a Dance Floor

Hej,
jag är en kvinna på 35 år som är besatt av Anton Edwalds dansare.

 

Slut på meddelande.

 

(Ps.Håll ögonen öppna runt 1:12, så vet ni vad jag menar.)

Love, we need it now. Let´s hope for some.

Idag blir jag pigg av både solen och Ho Hey av Lumineers. Så det så.

Stating the obvious

Idag uppmärksammar vi att kvinnor också är människor. Precis som alla andra. Fast med lite sämre lön och lite större risk att bli våldtagna och kallade hora om man inte har tillräckligt mycket kläder på sig.

Så, ja grattis då kvinnofölk. Eller kanske inte ändå. För visst känns det som att utvecklingen stannat upp när vi måste ha en speciell dag som uppmärksammar att kvinnor minsann också kan och har rättigheter som alla andra?

We'll always have Paris

Varför har jag varit så lite i Paris? Varför åker man inte dit och håller handen när man strosar längs Seine? Äter croissanter med choklad i till frukost och betalar en halv månadslön för en cappuccino? När jag ser den här bilden längtar jag nästan till att bli avsnäst och blängd på av en tjurig servitör samtidigt som jag harklar ur mig parrle vo anglä. Suck..someday. Oui?

Ja. Det vara bara det. En så kallad random tanke ba.

  

This is how you do it

Det ska vara en svensk som vet hur man gör. Eller iallafall hur man klär sig.

Det går bra nu kan man säga om man heter Alicia Vikander.

What's the dealio?

Alltså vad är grejen med taft? Trodde vi hade lagt det bakom oss, stuvat in det i minnet tillsammans med skolbalen -92.  Men ändå, så går dom där. Stjärnorna. På Oscarsgalan. Massor av miljoner på banken och världens bästa designers och stylister som bråkar om att få klä just dom. Så väljer de en klänning i taft! Axelbandslös taft. I ICA-rött. Eller royalistblått. Känns som ett hån mot oss alla andra vanliga dödliga som i bästa fall har en second hand-fyndad Filippa K klänning som garderobens stolthet. Nä. Skämmes på er taft-lovers!

Snaaaark...(Det här är en H&M klänning, vilket i och för sig är lite coolt, men å andra sidan, det syns...)



Men guuu va fin klänning, Jennifääär

 

Valentine schmallentajn

 

Att få ett sånt här mail en vanlig vardag slår hundra rosor på alla hjärtans dag med hästlängder i romantik.

 

Så ni vet.

 

Var jag står.

 

I just den frågan.