But for now it's just another lonely day

Så många ord som gör alldeles för ont att skriva.

Blir så definitivt då. Att sätta orden på pränt. Att säga det högt.

Låter det vara ett tag. Låser in orden och låtsas som om vi kommer titta in i ett par bruna ögon igen. Låtsats som om T har kvar en av sina närmaste vänner. Låtsats som ingen säger något definitivt. Låtsas som att ingen säger ordet aldrig.

Precis sådär som det borde vara.

Felicia försvann, kan någon säga hur? Som fågeln ur sin bur. Som isen när det våras. Som kärlek när den såras. Som tur utan retur.

Ígår natt försvann Peter från våra liv. La sig för att sova en vanlig lördagskväll. Och vaknade aldrig igen. Två små tjejer förlorade sin pappa. En tjej förlorade sin livskamrat. Föräldrar miste sin son. Systrar miste sin bror. Vänner miste sin bästa vän.

Vi väntar. På att han ska ringa igen. Eller kliva in genom dörren. Ett sms. Vad som helst, bara ett livstecken. Men det är tyst. Alldeles för tyst.

Vi väntar och försöker förstå. Kommer vi aldrig få se honom igen? Aldrig höra honom skratta högt åt ingenting? Eller berätta med sin djupa stämma om sina döttrar eller att han har slutat röka? Aldrig se honom i konstigt sittande kostymer eller utnötta skor? Aldrig sluta förundras hur man alltid kan vara så glad?

Vi hittar inget svar. 34 år. Då ska man inte sluta andas. Då ska inte hjärtat sluta slå.

Vi väntar. Jag på att tårarna ska ta slut. Andra på att de ska komma.

Peter. Du är saknad.