Å jag rimmar på från underground nivå, siktar mot toppen så högt jag kan nå...

"Så mycket bättre" i 4:an är ju rena räddningen för oss soffliggare utan socialt händelserikt liv. Det är den enda gången vi lägger ifrån oss datorerna och ser på tv. Tillsammans. Händer inte så ofta.
Vilken konstig sammansättning av artister det är. Så random liksom. Och alla är helt kära i Petter. Speciellt Lill-Babs. Eller nä, speciellt Lasse Berghagen. Han kan liksom inte sluta ta på honom. Men det är klart, de har min fulla förståelse...

Alla är ju bra(kind of), men de uppträdandena jag mest ser fram emot är ju Petters och Petra Marklunds. Speciellt Petra. Hon är ju hur cool som helst. Sen hon gjorde Petters Mikrofonkåt har jag inte fått den ur hjärnan. Älskar den. Och vilken star-quality!

A trip down memory lane

Jag skulle ge ganska så mycket för en chans att vara tillbaka i mitt kära 90-tal några timmar och se Suede spela på Cirkus på onsdag. Att de är back in business är ganska så stort i mitt indiepop-hjärta!

Give me some lace

Vet inte om det är för att jag har tillbringat de senaste veckorna i landstingets gigantiska nät-eh,trosor/kalsonger eller för att jag blivit en storkonsument av Tena inkontinensskydd, men jag känner ett enormt behov av att klä upp mig och få känna mig fin. Inte bara en längtan att gå omkring i höga klackar och ha på mig läppstift utan jag menar ända från, ja, scratch så att säga. Jag har väl aldrig varit något stort fan av fancy underkläder även om jag önskar, tyvärr har min bekväma sida tagit över och min låda med underkläder består mest av tragiska urtvättade tantvänliga bomullstrosor. Det här har alltid varit lite av ett dåligt samvete, ja eftersom man gärna vill bjuda på lite mer njutning för ögat till den som ser mig in all my glory än ett par gamla Sloggi. Men varje gång jag fingrar på lite spets i affären så är det lådan med tre bomullstrosor till priset av en som får min uppmärksamhet. Hur som helst, den här pausen i mysbyxans värld får mig dock att önska att jag hade lite mer spets under mina trötta tights och fläckiga amningslinnen.

Hm. Blev det här inlägget en aning too much information? Känns lite så...


Kanske ska man slå till på Gina Tricots senaste? Känns som en bra prisklass för en fattig föräldraledig....

I can't take my eyes of you

Varför visas det aldrig aldrig några bra filmer på tv? Varenda jäkla söndag är det Beck. Hur många Beck-filmer finns det? Eller är det en och samma film som de visar om och om igen? Ibland undrar jag. För de sätter då aldrig några bestående känslor eller intryck, när sluttexten rullar har man glömt vad man har sett.

Ikväll blev jag dock glatt överraskad av 2:an (och yes, sveriges television = no reklam). Som visade en film som definitivt lämnar bestående intryck. Closer. Åh vad jag älskar snackfilmer. Där man satsar på dialogen och inte på dyra explosioner. Där man kan ta på känslorna genom blickar och rörelser istället för plumpa kommentarer. När jag såg Closer för första gången för länge länge sen kunde jag inte få slutscenen ur huvudet. Damien Rice och Natalie Portman. Suck. Så bra.

Livet är inte dagarna som har på dagarna

Allstå, jag vet inte hur länge jag har stört mig på Fritidsresors reklam med Mads Mikkelsen. Inget ont om honom, men jag hör verkligen inte ett ord av vad han säger. Vet inte om han försöker prata tydligare danska, eller "skandinaviska" som en fd dansk kollega kallade det när han tyckte han pratade "tydlig" danska så vi svenskar skulle förstå. Men inte vet jag, tycker bara det blir värre. Det enda man hör Mads Mikkelsen säga är ju något om dagarna, vilket inte riktigt makes no sense.

Hur som helst, det är skönt att veta att jag inte är den enda som har stört mig...

Split personality?

En läskig sak som kom med i det här föräldrapaketet är att man helt plötsligt börjar prata om sig själv i tredje person. "Nu ska mamma göra si och nu ska pappa göra så.." Vad är det med det liksom?

Känns inte ok.

You are my sweetest downfall. I loved you first. I loved you first.

Konstigt det är. Att livet kan ändras så radikalt från en dag till en annan. Fast allt ändå på något sätt är som det alltid har varit. Låter det logiskt? Tror inte att det är det. Ändå anpassar man sig så lätt, ibland så lätt att man inte ens hinner reflektera över vad som händer.

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Men jag kunde nog inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så här lyckligt lottad. Jag kan inte sluta tänka på hur bra jag har det. Men hur allt känns så otroligt skört att varje liten hetsig rörelse kan göra att bubblan spricker. För det är lite så det känns just nu. Att vi lever i en isolerad bubbla. Än har jag inte tänkt på hur det kommer bli när den spricker. För i min cyniska värld handlar det oftast om när och inte om. Vet inte varför. För några större katastrofer i livet har jag ju inte varit med om. Kanske är en slags självbevarelsedrift. Även om jag just nu känner mig ganska självsäker att vi kommer klara det även om allt spricker.

Okay. Nu hamnade jag utanför ämnet. Egentligen vill jag bara välkomna en kille som är, efter första sekunden jag vilade mina ögon på honom, den viktigaste personen i mitt liv. Som jag hoppas, och antar i vissa fall, kommer göra mig glad, ledsen, stolt, orolig och alla andra känslor som kommer inta min kropp när det handlar om honom för resten av mitt liv. Jag känner mig redan som ett darrande löv, alla konstiga hormoner åker berg-och dalbana inuti mig.

Gud vilket konstigt inlägg. Jag fattar inte vad jag själv skriver. Min värld är upp och ner. På ett bra sätt.