Where is my mind?

Jag har fått en inbjudan att se Fallulah på P3 Live session på onsdag. Och jag vet inte riktigt vad som har hänt, men helt plötsligt verkar mina prioriteringar gå tvärtemot vad jag egentligen vill. Jag tackade nämligen nej för att jag ska springa Vårruset. Springa Vårruset!! Vet inte om ni förstår, men jag tackade allstå nej för att springa vårruset istället! Det här kan jag inte riktigt smälta känner jag och försöker komma med bortförklaringar till mig själv att det är en aktivitet med jobbet som jag inte kan komma undan och yada yada yada. Men innerst inne vet jag ju. Jag försöker få mig själv att tro att jag fortfarande tycker det är skitkul att vara ute, gå på konserter, kolla in alla hipsters på behörigt nördigt avstånd på trendiga krogar. Men i själva verket vill jag inget hellre än att vara hemma med mysbyxorna på, umgås över ett stillsamt glas vin eller springa Vårruset med andra tanter och få ett pack Tena-trosskydd på köpet! Jag vill veta vad som händer överallt men jag behöver nödvändigtvis inte vara där när det gör det.

Där. I said it. Skönt att få det ur världen på nå vis.

Vilket fall som helst skulle jag gärna se Fallulah men jag nöjer mig med att lyssna på Spotify istället. Och gillar man Bat for Lashes och Florence and the Machine då tycker jag man ska göra detsamma!

I don´t wanna I don´t wanna

I tisdags var jag på min näst sista föreläsning. Det betyder att jag fått min hemtenta. Vilket också betyder att jag måste måste måste öppna de där tjocka jobbiga böckerna som ligger i en hög på golvet, ganska så orörda. Och det är lite svårt. För på en gång jag MÅSTE öppna böcker så vill jag inte. Jag vill göra det när lusten faller in. Inte för att jag måste för att någon säger till mig att göra det. På en gång saker blir tvång, och ja jag är väl medveten att det är jag och enbart jag som har anmält mig och bestämt mig att läsa den här kursen, tappar jag all lust att göra det. Jag vet att det är omoget. Man kan tycka att jag borde ha kommit lite längre efter att passerat 30 men jag är som jag är och tro mig, jag har försökt ändra på just det faktumet ganska många gånger. Not working.

Just nu funderar jag mest på om jag inte kommer ha skitmycket tid och lust att göra en hemtenta under sommaren istället. Jag menar, då har jag ju verkligen tid. Eller? Frågan är bara hur det är med lusten.

Nä, Diane Kruger har absolut ingeting med det här inlägget att göra. Tyckte mest att hon var så himla vacker i den där rosa klänningen. Som sagt, röd tröd i bloggen? Not so much.

Valkval

Jag kan få lite ångest av att det är val i år. Jag hade verkligen tänkt att jag skulle vara engagerad den här gången, läsa in mig ordentligt, fundera över vilka frågor som jag tycker är viktiga osv. Men jag ids inte. Orkar liksom inte engagera mig. Och jag blir så besviken. Hur har jag kunnat bli så här? Så oengagerad? Utan något brinnande intresse eller kunskap om viktiga samhällsfrågor? Aldrig någon fråga som riktigt fångar tag i mig. Aldrig någon händelse som gör att jag omvärderar mina val. Tänker aldrig efter före. Utan bara efteråt, när det är för sent och jag tänker att nästa gång jag har chansen att göra något viktigt, säga något som har betydelse då, ja då jäklar ska jag göra det. Nästa gång.

Jag letar alltid efter någon att skylla på. Är det min generation det är fel på? Var våra föräldrar så engagerade att vår revolt är att inte bry oss om något? För det kan väl inte vara så att det är jag? Att det är mitt fel att jag är en lat, oengagerad, bekväm människa? Så kan det väl ändå inte vara? Jag är ju liksom en 32-åring on the go, läser tidningen (ibland), ser nyheterna, jobbar med aktuella viktiga frågor dagligen (typ), bryr mig om mina medmänniskor, köper Situation Sthlm någon gång om året, ja jag gör vad jag kan helt enkelt. Är det samhället som har format mig till den oengagerade människa jag är. Skolan? Kanske mamma och pappa? Kanske till och med min syrra som gjort mig såhär eller ja vem som helst förutom jag. För det är ju inte mitt fel, det vet jag med säkerhet.

Fan. När är det där valet nu igen?

I’ll Be Fine Once I Get It

Min senaste celebrity crush är definitivt Kid Cudi. Cool musik. Cool kille.

Pixie cute

Hur gärna vill man passa i en söt pixie cut, vara liten nätt och söt och hänga på franska rivieran när man ser den här bilden på Michelle Williams från Cannesfestivalen?

Ganska så väldigt gärna skulle jag vilja påstå.

Tant Jo?

Vill bara nämna att jag idag gick ut ur en Moniki-butik för att det var så jobbig musik. Var det någon som sa tant?

Första dagen på veckan...

...behövs det lite måndagspepp av Edward Sharpe and The Magnetic Zeros. From me to you.

Inget att snacka om, det var så lite så!

En julidag i maj

I helgen fick man definitivt smaka på den första sommardagen. Även om det bara var en. Men det räckte. Vi utnyttjade den till fullo och övergav vår stekheta balkong till förmån för en större terrass med utsikt över Mälaren. Det var fika med äppelsaft, häng på bryggan, grillspett, rosé och middag ute under gasolvärmaren ända tills myggen började nafsa på en alldeles för mycket och maj månad började återigen göra sig påmind. En dag det definitivt går att leva på i några veckor framöver tills den riktiga sommaren kickar igång. Det tackar vi för!

Lookilooki, en försmak av sommaren

I just ate a grape and I...

Snoret har tagit över mitt huvud och locket från förra helgens flygresa sitter fortfarande kvar. I dag släpade jag mig dock till jobbet efter att ha legat till sängs i fem dygn och det kändes som om jag var 90 år gammal och världen var helt ny. Som om det skulle ha hänt en massa saker medans jag var under isen. Det hade det inte såklart. Däremot var det en ny upplevelse att försöka att inte andas med öppen mun på en fullpackad t-bana när man är totalt täppt i näsan. En upplevelse jag gärna hade varit utan.

Sen har jag också lärt mig att aldrig igen tjata om att jag minsann "aldrig är sjuk", och sluta föra "jag kommer liksom inte ens ihåg när jag var sjuk sist" -monologen eftersom det alltid, alltid kommer tillbaka och slår mig hårt i fejjan när jag minst anar det.

Iallafall eftersom det varken är en röd tråd vare sig i den här bloggen, eller mer specifikt, i det här inlägget så länkar jag till den låt som iaf har gått på repeat i huvuudet hela dagen och som har fått mig att härda ut. Och jag vet att det är ett skämt och så, men allvarligt, låten är ju bra ju...

Waddup dawg?

Sitter och lyssnar på hip hop och känner efter varje motherfucker som nämns(och det är inte en gång kan jag säga) mig mer och mer aggressiv. Det börjar liksom bubbla i mig och jag vill slå hårt på nåt (någon!). Min mamma har alltid sagt att jag behöver ha en boxningsäck hemma (eh, ja av lite olika anledningar som inte behöver avhandlas just här och nu) att slå på för att bli av med lite (alla) aggressioner. Känner just nu att den skulle behövas. Jag brukar för det mesta slå in knytnäven hårt i soffkuddarna när jag blir för desperat och avmäter avståndet mellan mitt slag och T:s huvud som ligger lugnt och kollar på TV ganska bra. För det mesta alltså. Ibland går det mindre bra. Summa summarum är väl att det kanske är bra att jag mest lyssnar på mina thugs ute i löparspåret (t-banan) och inte hemma i tv-soffan.

Just nu är mitt state of mind lite som Natalie Portmans:

It's oh so quiet, it's oh so still

Jag är sjuk. Ligger hemma och tycker synd om mig själv. Eller det gör jag inte egentligen, mest ligger jag och känner mig som en skolkare och tänker på att mina kollegor inte tror på att jag är sjuk fast jag lät som jag druckit en flaska whiskey till frukost och mest sätt och väste framför datorn. Fast flera av dem sa till mig redan på måndagen att jag borde gå hem. Men jag dök ändå upp på tisdagen, tyckte att jag var duktig för att jag var på jobbet och gick omkring och hostade i varje mötesrum och över allas kaffekoppar. Imorse kom jag på att de kanske sa att jag skulle gå hem för deras egen skull och inte min? Tänkte inte riktigt på det. Hur som helst. Har legat, i princip, fastbunden i soffan. Med tv:n på mute, eftersom det är så mycket skit på tv och mitt huvud orkar inte med det. Knappt orkat hänga på You Tube, vilket är ett bevis på att jag faktiskt är sjuk, om nu inte min knappt hörbara whiskeyröst är ett bevis nog. Det är dagens status. Hjärnaktiviteten är alltså tillfälligt av och mina annars så smarta inlägg är put on hold.

(Jag misstänker dock att vissa (nämner inga namn, men det är en som jag bor med) tycker det är ganska skönt att jag knappt kan göra min annars så ljuvliga stämma hörd.)