onsdag 26 juni 2013

I am looking for freedom

Jag orkar nästan aldrig se film längre. Kanske är något med åldern. Man kan inte riktigt slappna av. Tycker inget är kvalité längre. Dåliga skådisar. Konstig regi. Tunt manus. För lång. För högljudd. Konstiga kläder. Dryg musik. Fula människor (och här ser ni mitt sanna ytliga jag. Jo jag har stängt av filmer för att jag tycker skådisarna är för fula. Kan ha varit en allmän dålig film också, men främst för att skådisarna var för fula. Sorry, hemskt men ja, what can I say, sån är jag!).

Hur som helst. I helgen hände det. Jag satt från början till slut med uppspärrade ögon och såg varenda scen, missade inte en enda replik, tog inte en enda kisspaus, noterade varenda jäkla låt och skådis. Och egentligen var det ju inget mästerverk jag såg. En vanlig bra film. Men när man lyckas med kombinationen lysande skådisar (hallå Cristoph Waltz! Hur bra?), intressant story och sjukt bra musik går det inte att misslyckas. Så i helgen blev jag besatt av filmen Django Unchained.
Och Jamie Foxx.
Och den här låten.
Så. Ja, who knew?

(OBS, den här videon innehåller ganska mycket spoilers om man inte sett filmen såatte. You have been warned)

 

torsdag 13 juni 2013

On demand

Det mesta som får en att tänka på Prince är väl bra? Förutom klackskor då. Kanske inte är det första han vill associeras med. Eller vad vet jag, han verkar ju ganska nöjd med det också i och för sig. Skitsamma. Bra är han vilket fall som helst. Så varje gång jag hör en låt med Prince-vibbar fastnar jag direkt. Som den här. Med Kim Cesarion. Som jag inte vet någonting om. Förutom att han
är svensk. Tror jag. Och ny, ni vet, i branschen. Eller? Ja, jag vet som sagt ingenting. Bara att låten är bra och jag inte kan sluta lyssna.



En parentes bara, men om den här låten är ny. Vilket jag inte heller har en aning om. Men om den är det, så kan jag lova att det kommer bli årets "sommarplåga". Och om någon frågar mig i september om jag gillar den kommer jag förmodligen förneka att jag skrev det här inlägget.

Och by the way, gillar inte att jag har sån mainstream-smak. Men gillar inte att jag inte gillar att jag har det. Fattar ni?

Att vara förälder till en 2-åring...

...är inte alltid så lätt.