Så många ord som gör alldeles för ont att skriva.
Blir så definitivt då. Att sätta orden på pränt. Att säga det högt.
Låter det vara ett tag. Låser in orden och låtsas som om vi kommer titta in i ett par bruna ögon igen. Låtsats som om T har kvar en av sina närmaste vänner. Låtsats som ingen säger något definitivt. Låtsas som att ingen säger ordet aldrig.
Precis sådär som det borde vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar