Muttertag

Hittat en perfekt morsdag. Bara mellan mig och min mammas ögon. En sanning som vi liksom inte behöver prata högt om.

Le gala of the gala

Jag fortsätter med mitt tema, kommentera något som är inaktuellt. Känner att jag måste nämna galan som är den gala som räknas mest av alla, iallafall bland världens fashionistor. The MET-gala. Ja ok då, här kommer hela namnet till er icke-invigda i detta viktiga ämne, The Metropolitan Museum of Art Costume Institute gala. I New York alltså. Gick av stapeln i måndags. Så. Iallafall, om man vill räknas in på modescenen så är det den här galan man ska gå på. Helst tillsammans med modeskaparen till klänningen du bär. Inte en gala för oss "little people" om man ska citera en högt uppsatt VD med andra ord. Hur som helst. Mycket vackert att titta på. Men det som är mest spännande är att man tydligen vågar freaka ut lite mer på den här galan än säg Oscarsgalan. Jag tänkte jag skulle lägga upp några favoriter, men kom på att det är ju mycket roligare att visa upp dem som inte riktigt lyckades. Sån är jag. Vältrar i andras misslyckande. Men det håller vi mellan oss...

Hej jag heter Donald Trump och jag har massor med miljoner, en för stor tupé på huvudet, jättemycket brunkräm, en fru utan hals och absolut ingen smak.

Jag gillar verkligen Florence Welch. Hon är cool och vågar. Men kanske lite för mycket den här gången? På en gång en klänning för tankarna till en påfågel eller en julgran i en Disney-film kanske man ska säga stopp?

Eh, är det här vägen till studentbalen -99? Jag är nämligen på väg dit i min ärvda för stora klänning i taft som mamma har sytt.

Först och främst skulle jag vilja tvångsmata Anja Rubik sen skulle jag vilja montera fast någon slags skumgummi eller något annat mjukt på hennes höftben innan hon börjar använda det som ett livsfarligt vapen. Vilket hon förmodligen gör när hon är hungrig, med andra ord väldigt ofta.

The things some do in the dark

Hej vår. Du är efterlängtad. Ljus. Glad. Och frisk. Och sådär jobbigt vacker som man glömmer bort när man lever i ett konstant grått landskap i flera månader men kommer på igen så fort man skymtar ditt ansikte. Men varför försvinner inte det mörka i mig och byts ut till det ljusa som himlen gör. Varför är det lika svårt varje år att känna sig upprymd och lättad att mörkret äntligen är borta. Träden utanför fönstret byter om till vårskrud och skriker ut sin glädje. Så varför står jag kvar i mörkret? Varför går det inte att byta ut luften i mina lungor? Varför tar det emot att öppna armarna och släppa in det ljusa? Och varför känns det som att min bleka hy aldrig kommer få några fräknar och mina dammiga kläder aldrig kommer att bytas ut?