The things some do in the dark

Hej vår. Du är efterlängtad. Ljus. Glad. Och frisk. Och sådär jobbigt vacker som man glömmer bort när man lever i ett konstant grått landskap i flera månader men kommer på igen så fort man skymtar ditt ansikte. Men varför försvinner inte det mörka i mig och byts ut till det ljusa som himlen gör. Varför är det lika svårt varje år att känna sig upprymd och lättad att mörkret äntligen är borta. Träden utanför fönstret byter om till vårskrud och skriker ut sin glädje. Så varför står jag kvar i mörkret? Varför går det inte att byta ut luften i mina lungor? Varför tar det emot att öppna armarna och släppa in det ljusa? Och varför känns det som att min bleka hy aldrig kommer få några fräknar och mina dammiga kläder aldrig kommer att bytas ut?