The trick is to keep breathing

Ibland greppar verkligheten tag i mig med ett sådant järngrepp att jag till slut inte vet vad som är verkligt. Jag vet inte om det där svarta som känns som det växer och växer är i min mage. Att tårarna som inte kan låta bli att komma är mina. Att tankarna som är för tunga för att orka tänka på är någon annans.

Vad är till slut min verklighet? Varför är det bara jag som kan bestämma vilken verklighet som är min? Hur ska jag kunna göra något åt det när kraften tar slut innan dagen ens har börjat? Hur ska jag kunna få tillbaka den när sömnen slukas upp av att räkna varje hjärtslag? Hur ska jag känna mig verklig när det känns som om en enda vindpust förvandlar mig till aska?

Jag längtar efter att kunna prata om saker utan att känna att rösten inte håller. Jag längtar efter att stå kvar upprätt när vinden bestämt sig för att välta mig. Jag längtar efter att någon gång kunna vara stolt över mig själv. Jag längtar efter att se klart.

Jag längtar efter att andas.