I torsdags försökte jag fånga lite av de sista sommarkvällarna och var ute och käkade. På en uteservering alltså. Iallafall. Det här med att avstå från alkohol har ju absolut inte varit något problem de senaste 7 månaderna. Har knappt tänkt på att det är något jag avstår från. Knappt ens när vi var i Frankrike i somras och mina snälla medresenärer sög i sig ett ganska imponeranade antal flaskor rosé framför näsan på mig. De tog seden dit man kommer kan man säga. Men knappt då kände jag att det var någon stor uppoffring. Och det är det ju inte heller. Det är ju liksom inte att jag är någon skåpsupare i vanliga fall och bara kan slappna av med ett glas rödtjut i kroppen. Men ett glas vin efter jobbet en fredagkväll är kanske en av de mest vardagslyxiga vanorna i mitt liv. Och det står jag för.
Hur som helst. I torsdags, när jag satt och njöt av min korg med flottiga nachos och en stor kall cola så svepte det över mig en längtan efter ett mustigt rött vin som bara fyller gommen och värmer kroppen. Och jag kan inte komma över det. Alla tillfällen den här helgen har känts som "rödvinstillfällen". Jag känner lukten. Och smaken. Och allt annat jag trycker i mig är bara simpla substitut och en manöver som min kropp inte alls går på. Vad betyder det här? Är jag en liten smygsupare ändå? Som inte kan kontrollera när alkoholsuget kommer? För just nu tycker jag till exempel att klockan tre en söndag framför datorn är ett riktigt perfekt "rödvinstillfälle". Och att jag offrar mig oändligt mycket att inte göra något åt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar