Big city girl

Det är något med stan ändå. De senaste veckorna har jag undgått stan som pesten. Strosat i Nackareservatet...och luktat på blommorna. Nälå. Men njutit av luften och tystnaden. Har faktiskt inte ens tagit på mig hörlurarna som annars sitter som gjutet i mina öron så fort jag kliver utanför dörren. Vuxenpoints... Hur som. Igår vände vi på klacken och gick mot stan istället. Lunkade genom söders höjder, gata upp och gata ner. Och insåg att jag saknat det. Stan. Vara där det händer. Känna av lite liv. Det är ett kaos i stan som jag dras till. Tycker om att känna lukten av avgaser, höra sirener, irritera mig på hetsiga människor, fönstershoppa, på-riktigt-shoppa, sitta på fik, gå i parker. Och det känns skönt. Att jag fortfarande tycker om det. Jag trodde nämligen ett tag att den dagen jag får barn kommer jag förvandlas till en skogsmulle och inte för mitt liv förstå tjusningen med stan. Hade i och för sig fått för mig att jag skulle bli en helt annan människa när jag blev mamma. Och det har jag ju på sätt och vis. Men jag är ju fortfarande jag.

Sen om det är bra eller dåligt. Det är en annan femma.

Skog skog skog...fint, men...har man sett ett träd så har man sett alla eller hur är det man säger? Eller så säger man väl inte alls. Men jag säger så.

Stan. Vilket härligt kaos va´? Det var skitmycket folk ute. På riktigt. Bara inte just här. Just då.