Och där faller ännu ett år sönder till små minnen

I lördags var det ingen vanlig dag. För då var det nämligen ett helt år sen Oskar för första gången borrade sina intensiva ögon i våra. Med några blonda fjun på huvudet, stora blå ögon som registrerar det mesta och en mage som putar rätt ut har han vänt ut och in på våra liv. Och det känns så självklart. Och naturligt. Och läskigt.

Ofta blir jag överväldigad av känslor. Jag har aldrig blivit det förut. Inte så här. Jag har alltid varit blödig. Nära till gråt när det handlar om känslor. Men nu räcker det med att jag bara tittar på honom så blir allt suddigt och jag känner hur mina kinder blir blöta. Ibland känns det som att jag bara vill krypa in under hans skin, känns som jag inte kan komma nära nog. Att känna en kärlek som är så här besvarad men där jag ändå vet att jag kommer alltid älska honom lite mer än han kommer älska mig är en märklig och övermäktig känsla. Men samtidigt som det ska vara. Kärlek är ju sällan rättvis.

Ibland vill jag bara sätta mig ner, titta honom i ögonen och säga till honom att jag vet inte hur man gör, vet inte hur man gör när man formar en annan människa. Jag vet inte alltid vad som är rätt eller fel, jag kan inte matte eller Sveriges historia, är inte politiskt insatt, är slarvig med pengar, gillar att shoppa klänningar som jag inte använder, är dålig på att laga nyttig mat och kan inte rita. Jag kanske kommer vara jättetråkig att leka med eller inte alltid vara på strålande humör. Jag kommer inte ha alla rätta svar eller ens några svar alls. Men jag lovar att alltid försöka. Att alltid göra mitt bästa. Förmodligen kommer jag misslyckas och göra fel ganska ofta. Men att alltid finnas där, vara hans trygga plats i livet, hoppas jag att jag aldrig misslyckas med.