Och tänk. Vad många som inte vet. Att det finns någon som
älskar men aldrig säger det. Att leva ett helt liv och tro att man inte är värd
kärlek. I onödan. Och tänk, vad många
som skjuter upp det där viktiga de har att säga. Till imorgon. Eller en annan
dag. Kanske då kan de visa vad de tycker. Men tillfället kommer aldrig.
Och vad är det egentligen som gör det så mycket enklare att
säga när något är dåligt istället för när det är bra? Varför är det så mycket enklare att visa när
man inte tycker om någon men så svårt att visa när man verkligen tycker om någon?
Tänk att veta att just jag har gjort just dig så mycket
lyckligare bara för att just jag sa till just dig hur mycket jag tycker om dig.
Tänk. Den känslan.
Ja, visst är det slöseri...
SvaraRaderaFotade ett bröllop igår och vigselförrättaren sammanfattade att receptet för att lyckas hålla kärleken vid liv var generositet till varandra.
Och att aldrig låta det bli prestige i relationen, eller när man är oense...
Lyssna på "Du kan gå din egen väg" M Hellström, finns en del som påminner om det du skriver i hans text. Ha de läst det här på morgonen och hörde låten på en löptur sen på dagen. Magiskt.
SvaraRadera// L
Ja tänk. Är det inte det man är allra mest rädd för?
SvaraRaderaSatt bredvid en pratkvarn till medresenär på bussen senast. I över en timme förde hon en monolog om bland annat vikten av att säga "jag älskar dig" när man pratar i telefon. Eftersom jag själv har svårt att ens säga "kram" i en lur och gärna vill spara de stora orden för att inte vattna ur dem, ville framföra att det väl är viktigare att visa att man älskar genom sina handlingar än att uttala orden. Men, å andra sidan har jag hört och sagt dem så sällan i mitt liv att de är svåra att uttala. Och där någonstans förlorade jag fajten.