Take me out tonight, where there's music and there's people, and they’re young and alive

Äntligen fick jag utlopp för dansnerven som legat i någon slags dvala de senaste månaderna. Eller åren. I lördags freakade jag ut på dansgolvet som om det inte fanns någon morgondag. När man är över 30 är det ju på privata fester man kan släppa loss (ett bevis på att jag är över 30 är också att säga "släppa loss". Jezus. Jag är bortom all hjälp.) Man har ju inte koll på krogen längre och man gör väl förmodligen bort sig ganska rejält om man dansar typ i ring med väskorna i mitten som man gjorde på min tid. På 90-talet. Det var coolt då.

Eh...ja. Hur som helst. Bröllop är ju de perfekta festerna att få utlopp för skiten. Man är liksom lite extra fin och glad. Och ingen bryr sig om att försöka vara cool. Även om det är lite så man känner sig när man svävar fram där på dansgolvet med moves som skulle kunna konkurrera med Beyoncé. Tycker man alltså. Just då. Dagen efter undrar man ju lite vad man höll på med. Men det är ganska så skönt att få leva i den illusionen att man faktiskt är en kung på dansgolvet. Eller drottning i det här fallet. Men den här gången visar det sig att han som har till uppgift att få mig att känna mig som en drottning i alla lägen filmade mig på dangolvet. Helt ovetandes. Alltså, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Först och främst, why oh why?? Hur kan man liksom göra något så elakt? Räckte det inte med att filma mig när jag flåsade mig genom målgången som en flodhäst på Tjejmilen för något år sen? Den bilden har inte försvunnit från näthinnan än kan jag säga. Jag börjar undra om detta är en del i en djävulsk plan i mutnings syfte någon gång i framtiden.

Jag har inte tittat på filmen. Jag har suttit och kollat på playknappen men inte förmått mig att trycka på den. Vill jag verkligen förstöra den här illusionen om att man liksom är en jävel på dangolvet och har fötts med rytmen i blodet? Kommer jag någonsin att våga mig ut på ett dansgolv igen när man egentligen vet hur man ser ut?

Nej. Jag tror faktiskt jag lever kvar i den världen där jag äger dansgolvet. Sticka huvudet i sanden, it's the way to go. Blir så mycket roligare fester då.