Gla pösk

Vaddå, har den redan varit?

Some might call it theft, to take all I have left

Gud vad oinspirerad jag känner mig. Aja. Moving on.

Hoffmaestro är ju kanske främst kända för sina extremt energiska låtar och live framträdanden. Men den låt jag fastnat mest för är nog en av deras lugnaste.

Fin bit. Skulle man kunna säga. Om man var en tant. Vilket jag är, så...

Jag känner lite som så...

...att om det inte var så att min dator lät som ett helt kärnkraftverk och känns som den ska explodera när som helst skulle jag vara extremt aktiv på den här bloggen.

Tänkte bara säga det.

Ja må hon leva uti hundrade år

Idag fyller min mamma år. Den bästa. Det säger ju alla om sina mammor. Men i det här fallet så är det sant.

Relationer och människor som står en nära är ju egentligen en aldrig sinande källa till ord, men min och mammas relation känns så, jag vet inte, för stor?, ja eller nåt. Något som iallafall inte går att bryta ner till ord. Gjorde ett försök på hennes födelsedag förra året. Tror jag tömde mig då.

Hur som helst. Grattis mamma! Den bästa. På riktigt.

En 60+:are och hennes hjälm. På väg att slänga sig ut mot nya utmaningar...

Oj, storslaget

Något att se på tv. En söndag. Jag hoppas alla kollar på Burn after reading på 4:an just nu. Coen-störig film med en puckad Brad Pitt, George Clooney, John Malkovich och Tilda Swinton.

Lite såhär...

...skulle jag kunna tänka mig se ut nu.

Big city girl

Det är något med stan ändå. De senaste veckorna har jag undgått stan som pesten. Strosat i Nackareservatet...och luktat på blommorna. Nälå. Men njutit av luften och tystnaden. Har faktiskt inte ens tagit på mig hörlurarna som annars sitter som gjutet i mina öron så fort jag kliver utanför dörren. Vuxenpoints... Hur som. Igår vände vi på klacken och gick mot stan istället. Lunkade genom söders höjder, gata upp och gata ner. Och insåg att jag saknat det. Stan. Vara där det händer. Känna av lite liv. Det är ett kaos i stan som jag dras till. Tycker om att känna lukten av avgaser, höra sirener, irritera mig på hetsiga människor, fönstershoppa, på-riktigt-shoppa, sitta på fik, gå i parker. Och det känns skönt. Att jag fortfarande tycker om det. Jag trodde nämligen ett tag att den dagen jag får barn kommer jag förvandlas till en skogsmulle och inte för mitt liv förstå tjusningen med stan. Hade i och för sig fått för mig att jag skulle bli en helt annan människa när jag blev mamma. Och det har jag ju på sätt och vis. Men jag är ju fortfarande jag.

Sen om det är bra eller dåligt. Det är en annan femma.

Skog skog skog...fint, men...har man sett ett träd så har man sett alla eller hur är det man säger? Eller så säger man väl inte alls. Men jag säger så.

Stan. Vilket härligt kaos va´? Det var skitmycket folk ute. På riktigt. Bara inte just här. Just då.

Nä hörrni...

...om man skulle ta och avsluta den här söndagen med lite Ryan Adams och Emmylou Harris?

Oh, here they come, the beautiful ones, the beautiful ones

Man och fru. Sedan en vecka tillbaka. Kan inte bli finare.