Maybe if I look upside down, the world will turn out right

Nu har jag skrivit fyra inlägg här och sen raderat dem. Tänkte att jag skulle, inte vet jag, försöka att inte vara så tungsint. Men varje gång jag försöker så känns det framkrystat och inte som...jag. Iallafall inte den jag är just nu. Och nej, jag är inte sjävmordsbenägen eller dödssjuk (vad jag vet iallafall....kan ha fått en släng hypokondri dock ). Men man kanske kan tro det ibland. Det gör jag. Är däremot inte på det bästa stället just nu. Eller jo rent bokstavligt är jag ju det. Precis där jag vill vara (tittar på dig fina radhus) och med dem (tänker på er älskade killar) jag vill vara nära. Men det är de där förbannade tankarna. De som man inte kan styra hur mycket man än försöker. Jag önskar man kunde öppna upp kroppen eller huvudet och ta bort det onda. Ja ja läkare kan ju det, yada yada.... Men att man hade typ ett dolt blixtlås som man kunde flytta runt till de ställen som gör ont och själv bara ta bort skiten och sen är det liksom klart.

Hur som helst. Det där med inläggen. I bloggen alltså. Hur kul är det att läsa om sådant jämt? Idag har jag ont där eller ont där. Inte skitkul. Och framförallt inte kul att skriva om. Vilket, ja, jag precis gjorde nu, men ändå. Jag har inte sagt att jag är perfekt. Vilket jag har svårt att tänka mig att någon tror efter att ha läst det här inlägget. Så vi kanske ska säga så? Att jag rundar av helt enkelt. För ikväll iallafall.