Stating the obvious

Idag uppmärksammar vi att kvinnor också är människor. Precis som alla andra. Fast med lite sämre lön och lite större risk att bli våldtagna och kallade hora om man inte har tillräckligt mycket kläder på sig.

Så, ja grattis då kvinnofölk. Eller kanske inte ändå. För visst känns det som att utvecklingen stannat upp när vi måste ha en speciell dag som uppmärksammar att kvinnor minsann också kan och har rättigheter som alla andra?

We'll always have Paris

Varför har jag varit så lite i Paris? Varför åker man inte dit och håller handen när man strosar längs Seine? Äter croissanter med choklad i till frukost och betalar en halv månadslön för en cappuccino? När jag ser den här bilden längtar jag nästan till att bli avsnäst och blängd på av en tjurig servitör samtidigt som jag harklar ur mig parrle vo anglä. Suck..someday. Oui?

Ja. Det vara bara det. En så kallad random tanke ba.

  

This is how you do it

Det ska vara en svensk som vet hur man gör. Eller iallafall hur man klär sig.

Det går bra nu kan man säga om man heter Alicia Vikander.

What's the dealio?

Alltså vad är grejen med taft? Trodde vi hade lagt det bakom oss, stuvat in det i minnet tillsammans med skolbalen -92.  Men ändå, så går dom där. Stjärnorna. På Oscarsgalan. Massor av miljoner på banken och världens bästa designers och stylister som bråkar om att få klä just dom. Så väljer de en klänning i taft! Axelbandslös taft. I ICA-rött. Eller royalistblått. Känns som ett hån mot oss alla andra vanliga dödliga som i bästa fall har en second hand-fyndad Filippa K klänning som garderobens stolthet. Nä. Skämmes på er taft-lovers!

Snaaaark...(Det här är en H&M klänning, vilket i och för sig är lite coolt, men å andra sidan, det syns...)



Men guuu va fin klänning, Jennifääär

 

Valentine schmallentajn

 

Att få ett sånt här mail en vanlig vardag slår hundra rosor på alla hjärtans dag med hästlängder i romantik.

 

Så ni vet.

 

Var jag står.

 

I just den frågan.

All are equals but some are more equal than others?

Alltså hur bra jag än tyckte det var att kronprinsessan Victoria var med på gaygalan förra veckan (och hur bra var hon? Tänk om kungen...eh, nä, vi tänker inte på det) så känns det ju helt galet att vi år 2013 kissar på oss av lycka för att kungahuset visar att de stöder homosexuella. Borde inte det gjorts för länge sen? Det är väl en självklarhet? Men så här är det jämnt. Jag blir alltid förvånad över att vi inte kommit längre. Vare sig det gäller rasism, feminism eller homosexuella. Varför är det så svårt att acceptera sånt som inte passar inom ramarna? Jag kan för mitt liv inte tänka mig att leva i en värld där alla tycker lika eller ser likadana ut. Som att hela världen var ett enda stort radhusområde. Jag vet vad jag talar om...ingen skulle gilla det, belive you me. Men det är the white mans world. För det är ju himla lätt att påstå att det är jämlikt, jämställt och rasistfritt när man passar in i normen för det som anses normalt.

Med två brudar som avslutning för sin senaste couturevisning visade Karl Lagerfeld sitt stöd för lika rättigheter. Sånt gillas. 

No matter how far you travel, you can never get away from yourself.

Typiskt.

Carpe the hell out of this diem

Har till min fasa upptäckt att jag sitter ganska ofta och googlar på citat nuförtiden. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Att jag gör saker som jag för några år sedan fnös åt. Som att surfa runt bland gamla citat och tycka att ” ja men guuuud vad tänkvärt, man ska liksom fånga dagen och leva i nuet, det är ju preciiiiiis så det är ju”!

Men jag tänker så här; så länge jag inte tatuerar in Carpe diem på svanken eller sätter upp bokstäver med ord som ”Lycka” ovanför sängen så kanske det är lugnt? Eller? Är det egentligen lika illa att lägga upp sånt på bloggen? I sådana fall…slå mig hårt i huvudet någon så slutar jag direkt.

Men vissa citat är ju mer tänkvärda än andra så de får komma upp här ändå...

Maybe if I look upside down, the world will turn out right

Nu har jag skrivit fyra inlägg här och sen raderat dem. Tänkte att jag skulle, inte vet jag, försöka att inte vara så tungsint. Men varje gång jag försöker så känns det framkrystat och inte som...jag. Iallafall inte den jag är just nu. Och nej, jag är inte sjävmordsbenägen eller dödssjuk (vad jag vet iallafall....kan ha fått en släng hypokondri dock ). Men man kanske kan tro det ibland. Det gör jag. Är däremot inte på det bästa stället just nu. Eller jo rent bokstavligt är jag ju det. Precis där jag vill vara (tittar på dig fina radhus) och med dem (tänker på er älskade killar) jag vill vara nära. Men det är de där förbannade tankarna. De som man inte kan styra hur mycket man än försöker. Jag önskar man kunde öppna upp kroppen eller huvudet och ta bort det onda. Ja ja läkare kan ju det, yada yada.... Men att man hade typ ett dolt blixtlås som man kunde flytta runt till de ställen som gör ont och själv bara ta bort skiten och sen är det liksom klart.

Hur som helst. Det där med inläggen. I bloggen alltså. Hur kul är det att läsa om sådant jämt? Idag har jag ont där eller ont där. Inte skitkul. Och framförallt inte kul att skriva om. Vilket, ja, jag precis gjorde nu, men ändå. Jag har inte sagt att jag är perfekt. Vilket jag har svårt att tänka mig att någon tror efter att ha läst det här inlägget. Så vi kanske ska säga så? Att jag rundar av helt enkelt. För ikväll iallafall.

 

Oh you're my best friend

Här sitter jag och önskar att jag var Tina Feys och Amy Poelhers bästis. När jag istället borde....göra något annat.



Men om jag inte får vara med i deras gäng kanske jag kan få bli Kristen Wiig. Om hon är jag så kan jag vara henne? Eller nåt.