Dagens citat

“… what really matters is what you like, not what you are like… Books, records, films - these things matter. Call me shallow but it’s the fuckin’ truth” —High Fidelity

Apropå inlägget nedan...

Wax on wax off

Idag på lunchen pratade jag och mina kollegor om hur man vaxar bilen på bästa sätt (don't ask why! Vi behöver semester, ok?!). Och jag nämnde att jag gör som Karate Kid (ja den enda gången jag drog mitt pyttelilla strå till stacken och ”hjälpte” till att vaxa bilen för någon sommar sen), ni vet, wax on, wax off. Men ingen fattade vad jag menade. Ingen. Men hallå, har ni inte sett Karate Kid, skrek jag lite lätt desperat och det visade sig att nej, de har de inte. Sen fortsatte diskussionen, om än lite trevande efter mitt bidrag i ämnet, och jag satt där som ett fån och kunde inte riktigt smälta vad jag just hört. Är det jag som är för gammal, för ung, inte har något liv eller bara rentav är en tönt? Jag vet inte, men det är i alla fall vid sådana tillfällen jag funderar på om det är kanske dags att gå vidare och hitta ett nytt jobb.

Jezus…Wax on, wax off. En klassiker ju.

Dagens låt

Coola coola Beth. Och kanske lite de andra i bandet också. Fast bara lite.

I love you but I hate you

Jag älskar att bo i Stockholm. Jag gillar stan. Jag har inget emot betong, tunnelbanor, folk (ibland) och asfalt. Men. Jag vet inte om det har att göra med att jag är norrlänning och är van med frisk luft och stora ytor. För jag kommer alltid till en punkt ungefär två gånger om året då jag måste bort. Bort bort bort. Det mest intensiva hatet kommer på sommaren. Jag hatar höga hus, små trånga parker, affärer och svettiga turister (och efter att ha bott här i tio år är jag tillåten att vara en dryg stockholmare som irriterar sig på sega turister...man får det då.) I början av juli börjar jag känna paniken komma. Plötsligt får jag svårt att andas. Folket på gatorna byts ut. Ställen som alltid har öppet är plösligt stängda. Gator som brukar sjuda av liv är folktomma. Gator som alltid är trånga blir ännu trängre. Får en känsla av att något stort händer någon annanstans men inte där jag är. Och jag får inte luft. Jag måste åka bort. Där jag kan andas. Få lite distans till allt det jag tycker om men helt plötsligt inte kan vara nära. För att vårt förhållande ska funka i längden måste Stockholm och jag ta en välbehövlig paus.

Det brukar funka att vara borta ungefär två veckor. Men det allra bästa är när det är längre. När jag börjar längta. Det tar ungefär fyra veckor, beroende på hur stort hatet var innan. Ibland känner jag mig inte alls klar men när jag sen ser siluetten av staden närma sig känner jag suget i magen igen.

Men där är jag inte nu. Utan nu är jag i den mest intensiva hatperioden och nedräkningen har börjat till nästa måndag då vi sätter oss på flyget från storstan för en fyra veckors stortadsexil.

Helgens plåga

Värmebölja idag igen. Vi drar därför till vårt närmaste vattenhål på Ekerö, förmodligen för sista gången. Kanske? Det blir family time med besökande kusiner och brorsbarn till T. Grillning. Åka båt. Ligga på bryggan (förhoppningvis). In en sväng till stan imorgon kväll på drink för att fira finaste S och sen Gröna Lund på söndag med 14-åriga kusinen. Och hela helgen ska jag lyssna på Robyn. För jag kan inte bli annat än på bra humör när jag hör den.

So long, losers!

Sun in the sky you know how I feel

Hur slår ens insiktsfulla kollega ihop ett och ett att man är preggo?
Tydligen när man slutar att klaga på sin tjocka kropp varje dag.

Tragiskt. Patetiskt. Ja, ganska många saker skulle man kunna kalla mitt beteende. Visste liksom inte ens att jag gjorde det. Är inte medveten att jag yttrar de tankarna högt, även om det är illa nog att jag bara tänker dem. Men, nu har jag blivit varse och tar åt mig. Man är aldrig för gammal för att ändra på sig as they say.

It's a new dawn
It's a new day
It's a new life
For me
And I'm feeling good

Typ.

The world can be an unfair place at times

I vintras var Ambling Alp med Yeasayer min absoluta favoritlåt. Lyssnade på den hela tiden på väg till jobbet. Och på väg hem från jobbet. Men så blev jag preggo. Och började må så illa att jag inte riktigt visste vilket ben jag skulle stå på. Allt och alla luktade illa. Allt smakade skit. Kroppen gjorde ont. Fast egentligen inte. Men det kändes som varenda kroppsdel värkte för att illamåendet kröp in i varje muskel och nerv. Allt jag brukar tycka om blev äckligt, kaffe, godis, i princip all mat och även musik. Musik blev äckligt. Det var som om mina öron kunde smaka och jag orkade inte med att lyssna. Det här var en stor förändring för mig, musik är något jag lyssnar på varje dag, något som får mig att må bra, kaffet på morgonen och på eftermiddagen är dagens höjdpunkter och redan på måndagen börjar jag längta efter fredagen då jag ”får” äta godis utan dåligt samvete. Ja, jag är en ganska simpel människa. Men nu var allt det, alla små höjdpunkter, borta. Nu, efter ungefär fyra månader av fumlande i någon slags gråzon där inget är roligt, verkligt eller smakar gott, börjar jag hitta tillbaka till någon slags normalitet (om det nu är normalt att flåsa som en flodhäst efter fyra trappsteg, men det är en annan historia). Förra veckan tryckte jag på knappen till nespressomaskinen för första gången sen februari. När kaffelukten började spridas i rummet ryggade jag inte tillbaka av äckel utan kunde till och med andas in och njuta. Och det smakade dessutom gott. Nu har jag inte riktigt kommit så långt att jag har vågat mig på jobbets kaffemaskin så jag sitter fortfarande med min sorgliga vattenflaska och intalar mig att det är i alla fall nyttigt.

Nu tänkte jag testa och se om min eminenta spellista fortfarande ger mig spykänsla eller om Ambling Alp igen kan få mig att säga Yea(sayer), (sorry var tvungen, igen).

Longing for paradise

Idag är det exakt två veckor kvar tills vår semester börjar. Vi vet inte riktigt hur vi ska klara det. Imorse försökte jag mig på lite positiv pepptalk, och eftersom det ligger ganska långt ifrån min natur att göra det, så gav det så klart motsatt effekt. T sa att det gav honom ännu mer ångest när jag ropade ut ett fejk-glatt statement att nu är det minsann bara en måndagmorgon till sen så….Ok, kanske måste jobba lite på det där med det positiva.

Den dagen då semester blir verklighet har vi i alla fall tre paradis som väntar. Och när man tänker så så kanske det är helt ok att jobba några veckor till. Vi får ju lön för mödan i alla fall.

Första anhalten. Because we are worth it!

Copycat?

Christina Aguilera har ju just släppt en ny platta efter några års break. Och nu helt plötsligt jämför man henne med Lady Gaga och anklagar Christina för att härma henne. Men, jag menar Christina var ju hyftsat först med hela den där drrty-looken och blonderat hår och whatever man nu tycker att hon har snott från Lady Gaga. Lite orättvist skulle jag tycka det var iallafall, om man liksom kör på sin grej några år, tar en paus för att föda ett barn eller så och under den tiden kommer en ny stjärna och gör värsta succén över hela världen och alla säger att hon är superoriginell och sen när man ska göra en comeback så får man bara höra att man härmar någon annan. Shit vad irriterad jag skulle bli, för man skulle ju inte vilja ändra på sin grej bara för att någon annan gör något liknande.

Ja ni, problems problems. Det är lite sånt som ockuperar min hjärna, att försöka lösa världsproblemen, när jag ligger här hemma i soffan och snorar och dumglor på MTV (vilket kanske var tio år sen sist jag kollade på. Känns som att slängas tillbaka till gymnasietiden. And I like it!)

Christina Augilera och Lady Gaga. Eller är det tvärtom?