I vintras var Ambling Alp med Yeasayer min absoluta favoritlåt. Lyssnade på den hela tiden på väg till jobbet. Och på väg hem från jobbet. Men så blev jag preggo. Och började må så illa att jag inte riktigt visste vilket ben jag skulle stå på. Allt och alla luktade illa. Allt smakade skit. Kroppen gjorde ont. Fast egentligen inte. Men det kändes som varenda kroppsdel värkte för att illamåendet kröp in i varje muskel och nerv. Allt jag brukar tycka om blev äckligt, kaffe, godis, i princip all mat och även musik. Musik blev äckligt. Det var som om mina öron kunde smaka och jag orkade inte med att lyssna. Det här var en stor förändring för mig, musik är något jag lyssnar på varje dag, något som får mig att må bra, kaffet på morgonen och på eftermiddagen är dagens höjdpunkter och redan på måndagen börjar jag längta efter fredagen då jag ”får” äta godis utan dåligt samvete. Ja, jag är en ganska simpel människa. Men nu var allt det, alla små höjdpunkter, borta. Nu, efter ungefär fyra månader av fumlande i någon slags gråzon där inget är roligt, verkligt eller smakar gott, börjar jag hitta tillbaka till någon slags normalitet (om det nu är normalt att flåsa som en flodhäst efter fyra trappsteg, men det är en annan historia). Förra veckan tryckte jag på knappen till nespressomaskinen för första gången sen februari. När kaffelukten började spridas i rummet ryggade jag inte tillbaka av äckel utan kunde till och med andas in och njuta. Och det smakade dessutom gott. Nu har jag inte riktigt kommit så långt att jag har vågat mig på jobbets kaffemaskin så jag sitter fortfarande med min sorgliga vattenflaska och intalar mig att det är i alla fall nyttigt.
Nu tänkte jag testa och se om min eminenta spellista fortfarande ger mig spykänsla eller om Ambling Alp igen kan få mig att säga Yea(sayer), (sorry var tvungen, igen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar