Jag älskar att bo i Stockholm. Jag gillar stan. Jag har inget emot betong, tunnelbanor, folk (ibland) och asfalt. Men. Jag vet inte om det har att göra med att jag är norrlänning och är van med frisk luft och stora ytor. För jag kommer alltid till en punkt ungefär två gånger om året då jag måste bort. Bort bort bort. Det mest intensiva hatet kommer på sommaren. Jag hatar höga hus, små trånga parker, affärer och svettiga turister (och efter att ha bott här i tio år är jag tillåten att vara en dryg stockholmare som irriterar sig på sega turister...man får det då.) I början av juli börjar jag känna paniken komma. Plötsligt får jag svårt att andas. Folket på gatorna byts ut. Ställen som alltid har öppet är plösligt stängda. Gator som brukar sjuda av liv är folktomma. Gator som alltid är trånga blir ännu trängre. Får en känsla av att något stort händer någon annanstans men inte där jag är. Och jag får inte luft. Jag måste åka bort. Där jag kan andas. Få lite distans till allt det jag tycker om men helt plötsligt inte kan vara nära. För att vårt förhållande ska funka i längden måste Stockholm och jag ta en välbehövlig paus.
Det brukar funka att vara borta ungefär två veckor. Men det allra bästa är när det är längre. När jag börjar längta. Det tar ungefär fyra veckor, beroende på hur stort hatet var innan. Ibland känner jag mig inte alls klar men när jag sen ser siluetten av staden närma sig känner jag suget i magen igen.
Men där är jag inte nu. Utan nu är jag i den mest intensiva hatperioden och nedräkningen har börjat till nästa måndag då vi sätter oss på flyget från storstan för en fyra veckors stortadsexil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar