You can't make your heart feel something it won't

Om det gick skulle jag vilja bo i Bon Ivers skägg. Eller nä, det vill jag egentligen inte. Men jag skulle vilja vira in mig i hans röst som om det vore en tjock varm filt, lägga mig raklång och aldrig gå därifrån. Kanske för att äta lite. Och gå på toa. Men sen skulle jag gå tillbaka och vira in mig. Om det gick alltså.

 

The trick is to keep breathing

Ibland greppar verkligheten tag i mig med ett sådant järngrepp att jag till slut inte vet vad som är verkligt. Jag vet inte om det där svarta som känns som det växer och växer är i min mage. Att tårarna som inte kan låta bli att komma är mina. Att tankarna som är för tunga för att orka tänka på är någon annans.

Vad är till slut min verklighet? Varför är det bara jag som kan bestämma vilken verklighet som är min? Hur ska jag kunna göra något åt det när kraften tar slut innan dagen ens har börjat? Hur ska jag kunna få tillbaka den när sömnen slukas upp av att räkna varje hjärtslag? Hur ska jag känna mig verklig när det känns som om en enda vindpust förvandlar mig till aska?

Jag längtar efter att kunna prata om saker utan att känna att rösten inte håller. Jag längtar efter att stå kvar upprätt när vinden bestämt sig för att välta mig. Jag längtar efter att någon gång kunna vara stolt över mig själv. Jag längtar efter att se klart.

Jag längtar efter att andas.

Girl crush!

Alicia Keys gör det igen. Och så jäkla bra gör hon det också.

After work

Söndagsfin.

Lite dagen efter, men det betyder inte att man inte vill vara fin. Söndagsfin.

Mannen och skägget

Skägget alla vill ha (läs T) sitter på Olof Mellberg. 

Det är något med skägg ändå. Kan inte sätt riktigt fingret på vad det är. T gick in på toaletten en dag i somras och kom ut igen som en annan man. Men inte som min. Varje gång jag tittade på honom undrade jag lite vem han var. Något saknades. T tror att jag gillar hans skägg för att den döljer hans dubbelhaka. Fast det handlar mer om det där problemet de flesta av oss har och som kallas snedvriden självbild. För det är inte detaljerna som gör det. Det där med skägg. Vad det döljer och lyfter fram. Det är helheten. In på toaletten gick en man med en aning mer pondus än den pojke som kom ut. Som om varje skäggstrå som kapades av rakapparaten tog med sig lite av livserfarenheten, skäggstrå för skäggstrå. I samma sekund som sista strået föll började jag räkna dagarna när pojken skulle bli till man igen. Tills han blev den som är min.

Men skägg är inget vem som helst kan bära upp. Tydligen. Det skillnad på skägg och skägg. Enligt T. Kanske som tjejer som kollar avundsjuk på andra med glansigt tjockt hår kollar killar avundsjuk på tätvuxet skägg. För det är lite det som är grejen. Det ska vara tätt. Inte för långt. Och herregud, absolut inte för glest.

Tur i alla fall att det finns Tumblr-sidor för det mesta. Till exempel om man vill kolla in män med skägg. Eller inspireras av kanske. Så att man inte går in på den där toaletten igen, ser rakapparaten och får för sig att man ska göra sig sommarfräsch.

http://thebearded.tumblr.com/

Tillbaka. Från det här.

Same procedure as every year, James

Bilen full av för mycket kläder? Check. Glömt det viktigaste och tagit med det onödigaste? Check. Ångest över väderprognosen? Check. Lappsjukan började ge sig till känna efter Dalälven? Check.
Allt som vanligt med andra ord. Då kör vi. Mot Sherwoodskogen. Eller ja, mot norrlandsskogarna.

Hej Stockholm....

...har jag sagt att jag tycker om dig?

Converse, converse me not...

Man skulle kunna säga att vi är lite enkelspåriga vad gäller skosmak i den här familjen. Men hur är det man brukar säga, once you try there's no going back? Eller just when I thought I was out...they pull me back in? Ja ni fattar vart jag vill komma? Vi gillar dem helt enkelt.

En midsommarpojke

En liten test med mobilen bara...

Life is a bitch

Det är något med den tomma uppgivna blicken som får mig att tro att inte alla i familjen tycker det är lika kul att hänga på Ikea en regnig söndag.

Men det bara som jag tror.

On the road...again

Jaha....ska man försöka ge sig på'n igen kanske? Sist den lästes var ju i gymnasiet och hur många år sen det var kan vi lägga åt sidan för ett tag. Skulle ju vara intressant att veta om man är lika imponerad av charmerande manipulerande snygga pojkar/män som driver genom staterna med friheten som mål, med droger och alkohol som det konstanta sällskapet. Lika imponerande nu som cynisk morsa i radhus i 30-års åldern som man blev när man var 17 och det enda man ville var att fly småstaden?
I think not.
Men värt ett försök.

Och så kommer ju filmen snart. Skynda läs innan. Den här boken ska upplevas med den egna fantasin. Inte med Hollywoods.

I wish I was a little bit taller, I wish I was a baller, I wish I had a girlfriend who looked good I would call her

Vet inte om det är den månadslånga förkylningen, stressen att få ihop heltidsjobb med dagishämtning eller den allmänna omotiverade känslan på jobbet. Men det känns som det är ett litet pyshål någonstans på min kropp där energin bara sipprar ur i en ständig sinande ström. Vem har snott den? Jag vill ha den tillbaka.

Snart sätter jag på min semesterhatten och stämplar ut och när jag är tillbaka i augusti så ska den banne mig vara tillbaka. Comprendo? Den ska vara så spudlande att man skulle kunna dra av tio år i passet utan att man höjer ögonbrynen. Comprendo?

Augusti. Ok? Lägg den i brevlådan så är vi överens.

Muttertag

Hittat en perfekt morsdag. Bara mellan mig och min mammas ögon. En sanning som vi liksom inte behöver prata högt om.

Le gala of the gala

Jag fortsätter med mitt tema, kommentera något som är inaktuellt. Känner att jag måste nämna galan som är den gala som räknas mest av alla, iallafall bland världens fashionistor. The MET-gala. Ja ok då, här kommer hela namnet till er icke-invigda i detta viktiga ämne, The Metropolitan Museum of Art Costume Institute gala. I New York alltså. Gick av stapeln i måndags. Så. Iallafall, om man vill räknas in på modescenen så är det den här galan man ska gå på. Helst tillsammans med modeskaparen till klänningen du bär. Inte en gala för oss "little people" om man ska citera en högt uppsatt VD med andra ord. Hur som helst. Mycket vackert att titta på. Men det som är mest spännande är att man tydligen vågar freaka ut lite mer på den här galan än säg Oscarsgalan. Jag tänkte jag skulle lägga upp några favoriter, men kom på att det är ju mycket roligare att visa upp dem som inte riktigt lyckades. Sån är jag. Vältrar i andras misslyckande. Men det håller vi mellan oss...

Hej jag heter Donald Trump och jag har massor med miljoner, en för stor tupé på huvudet, jättemycket brunkräm, en fru utan hals och absolut ingen smak.

Jag gillar verkligen Florence Welch. Hon är cool och vågar. Men kanske lite för mycket den här gången? På en gång en klänning för tankarna till en påfågel eller en julgran i en Disney-film kanske man ska säga stopp?

Eh, är det här vägen till studentbalen -99? Jag är nämligen på väg dit i min ärvda för stora klänning i taft som mamma har sytt.

Först och främst skulle jag vilja tvångsmata Anja Rubik sen skulle jag vilja montera fast någon slags skumgummi eller något annat mjukt på hennes höftben innan hon börjar använda det som ett livsfarligt vapen. Vilket hon förmodligen gör när hon är hungrig, med andra ord väldigt ofta.

The things some do in the dark

Hej vår. Du är efterlängtad. Ljus. Glad. Och frisk. Och sådär jobbigt vacker som man glömmer bort när man lever i ett konstant grått landskap i flera månader men kommer på igen så fort man skymtar ditt ansikte. Men varför försvinner inte det mörka i mig och byts ut till det ljusa som himlen gör. Varför är det lika svårt varje år att känna sig upprymd och lättad att mörkret äntligen är borta. Träden utanför fönstret byter om till vårskrud och skriker ut sin glädje. Så varför står jag kvar i mörkret? Varför går det inte att byta ut luften i mina lungor? Varför tar det emot att öppna armarna och släppa in det ljusa? Och varför känns det som att min bleka hy aldrig kommer få några fräknar och mina dammiga kläder aldrig kommer att bytas ut?

I´m the hero of this story. I don´t need to be saved.

Om jag var cool och modig så hade jag haft den här tatueringen. Förutsatt att det var jag som kommit på citatet vill säga. Vilket jag hade gjort om jag hade varit cool. Och lite modig.

Den längsta mannen i världen

Det brukar inte vara så ofta det är T som står för den finfina musiken på den här bloggen. Inte för att han är dålig smak. Utan för att jag...ja, helt enkelt har bättre.

Men den här gången går faktiskt all cred till honom. The Tallest Man On Earth. Mums. Ja för öronen alltså.
Plus i kanten, T.

Signs of spring

Stövlar av. Converse på.

Stockholm i skymning.

Den här våren bjuder på ny utsikt från en ny balkong.

Vårsalong på Liljevachls. S i djupa tankar. Eller nåt.

Konst. Bara för att förtydliga.

En annan daglig utsikt. Från arbetsplatsen. Den här gången från en hagelattack.

Lana

Eftersom det rycker i shoppingnerven alldeles för mycket för att sitta lugnt och stilla framför datorn tänkte jag slänga mig på tåget till stan för att stilla köpsuget. Med tre koppar kaffe innanför västen och en snabb koll på bankkontot (nämen hej och välkommen lön! Sicken timing....) känner jag mig redo att trängas med turister på Hamngatan och på vårsalongen på Liljevachls.

En bra dag alltså. Bjussar därför på min senaste besatthet på spellistan som går varm i öronen och som alltid gör att jag önskar att tågresan kunde vara några minuter längre.

Vous belle princesse

Jobbigt snygg Monaco-prinsessa i Guccis annonser.

Ibland önskar jag att jag var lite mer...fransk. Och lite mindre musgrå svensk.

What screws us up most in life is the picture in our head of how it is supposed to be

Amen.

F'låt, men jag är tvungen....

Man måste få ha lite roligt ibland å...

May the force be with you

Jo, jag vet att Oscarsgalan var för över en vecka sen. Men jag funderar lite på om det ska bli min nya grej, det här att uppmärksamma något som redan är över och förbi. Old news liksom. Låter det som en succé ? Känns det lockande att läsa? Igen?

Nej, inte det.

Men hur som helst måste jag ändå, fast jag är sist på bollen, få kommentera Gwyneth Paltrows klänning. Visst kan man kanske tycka att det ser lite ut som Darth Vader i sommarskrud men finns det någon annan än Gwyneth som kan bära upp detta? Jag har absolut ingen emot den där capen. Tom Ford och Gwyneth. Krävs inte mer än så. Jäkla snygga kvinna.


Sen måste man väl nämna det där benet också. Inte Gwyneths då utan det där benet som till och med fick ett eget twitterkonto. Det där benet som syns överallt och som tydligen sitter på Angelina Jolie. Vad hände? Kunde ingen bara säga till att nu räcker det, vi ser att det var en rackans hög slits du har där men dra in det där stackars benet innan det går av för guds skull. Det känns som att där borta till höger står Angelina och där borta långt till vänster står hennes ben.
Märklich.

Hej och välkommen vår! Du är här för att stanna va´?

Det är mycket som kan göra att man tappar energi. Men samtidigt krävs det så himla lite för att man ska få den på topp igen. Som till exempel när man upptäcker att klockan är över fem och man fortfarande bländas av solen.

Lite blommor på vår tomt bara. Jag sa, lite blommor på VÅR TOMT bara. No biggie.

I'm not asking much of you

"Gillar du verkligen det här? Men det är ju så...så mesigt!"
Jag gör som alla andra och lyssnar på First Aid Kit non stop. Det står jag för. Trots att jag blir dissad av pappa som tittar på mig med en liten aning av besvikelse i blicken och kallar mig för frälsis.

Jo, jag finns

Gör om gör rätt. Starta nytt. Börja om.

Vill ha roligt. Vi börjar med min girlcrush, Kristen Wiig.

Men den gick inte att bädda in, klicka härna. (Den är främst till dig, M to the n.)

Are we really who we used to be, am I really who I was

Sorg, saknad, resor, jul, begravning, lån, jobb och flytt. Det är mycket som händer nu, både fysiskt och psykiskt. I huvudet och i hjärtat.

Men det kliar i fingrarna. Att bara få en stund att skriva om sånt där ytligt som får en att glömma sånt där jobbigt. Bara för ett litet tag. Men snart. Snart får den här datorn en egen plats, i ett eget rum och då ni. Ja då blir det skriva av det kan jag lova.

Men tills dess får det blir lite best of 2011. Här kommer den finaste låten. Och kanske det finaste lilla uppträdandet. Jag som aldrig ens ser Skavlan, men för Ryan kan man göra ett undantag.

Hejdå Peter. Vi saknar dig.