Konstigt det är. Att livet kan ändras så radikalt från en dag till en annan. Fast allt ändå på något sätt är som det alltid har varit. Låter det logiskt? Tror inte att det är det. Ändå anpassar man sig så lätt, ibland så lätt att man inte ens hinner reflektera över vad som händer.
Jag vet att jag är lyckligt lottad. Men jag kunde nog inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så här lyckligt lottad. Jag kan inte sluta tänka på hur bra jag har det. Men hur allt känns så otroligt skört att varje liten hetsig rörelse kan göra att bubblan spricker. För det är lite så det känns just nu. Att vi lever i en isolerad bubbla. Än har jag inte tänkt på hur det kommer bli när den spricker. För i min cyniska värld handlar det oftast om när och inte om. Vet inte varför. För några större katastrofer i livet har jag ju inte varit med om. Kanske är en slags självbevarelsedrift. Även om jag just nu känner mig ganska självsäker att vi kommer klara det även om allt spricker.
Okay. Nu hamnade jag utanför ämnet. Egentligen vill jag bara välkomna en kille som är, efter första sekunden jag vilade mina ögon på honom, den viktigaste personen i mitt liv. Som jag hoppas, och antar i vissa fall, kommer göra mig glad, ledsen, stolt, orolig och alla andra känslor som kommer inta min kropp när det handlar om honom för resten av mitt liv. Jag känner mig redan som ett darrande löv, alla konstiga hormoner åker berg-och dalbana inuti mig.
Gud vilket konstigt inlägg. Jag fattar inte vad jag själv skriver. Min värld är upp och ner. På ett bra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar