For you I´d bleed myself dry

Idag fyller T år. Han som jag delat en ganska så stor del av mitt liv med. Det är så mycket jag vill skriva om honom. Men ibland är det svårt att hitta de rätta orden. Då är det skönt att man kan låna andras.

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

Ready for the new world?

Där står den. Le vagn. Barnvagnen. Den står mitt i lägenheten. Jag ser den vart jag än befinner mig. Nästan. Jag får en chock varje morgon jag kliver upp och ser något stort svart i periferin. När jag sitter i soffan och kollar på TV känns det som att jag har något i vänstra ögat men inser att det är vagnen som stör synfältet.

Vi reagerar som vanligt olika. T och jag. Han fejjsar, jag förnekar. Han förvandlas plötsligt till en snobb, mumlar något om att man absolut inte kan ha en vagn med solblekt sufflett, går sen omkring och ställer sig i olika lägen i lägenheten för att se hur den ser ut i alla vinklar och drar den framför spegeln för att se om han har det rätta greppet. Själv tar jag förnekelsens väg som vanligt. Rör den inte. Allt blir så verkligt då på något sätt. Går liksom runt den som om den skulle smitta mig med någon dödlig sjukdom om jag skulle råka komma för nära. Undrar varje gång vad den gör där. Är det någon som har glömt den? Ska jag agera på något sätt? Vad gör man med den?

Visst, löjligt kan tyckas, att jag orkar liksom. Det är ju bara en vagn. Ett pyttelitet steg för mänskligheten kanske (ja ja, ok, inget alls), men ett gigantiskt kliv in i den riktiga vuxenvärlden för myself. När kommer jag någonsin känna mig hemma där?

Ovälkommen gäst

Det är konstigt hur man kan glömma bort något som under större delen av ens liv varit konstant närvarande. Min fiende nummer ett, huvudvärken, lämnade mig i mars och har inte synts till sen dess. Men det har hänt så mycket annat med min kropp under de senaste månaderna att jag knappt hunnit registrera det. I veckan dök den upp igen, ovälkommen och bortglömd. Och det är då, när den redan gjort sig hemmastadd och hittat alla punkter i huvudet där den gör som mest skada, jag inser hur bra jag har haft det de senaste månaderna. Som vanligt kommer dock uppvaknandet alldeles alldeles för sent.

The high road is hard to find

Idag känns som en bra dag att lyssna på Broken Bells tycker jag. Lite halvdryg video, men åh sicken bra låt.

Nämen såatte...

...det här valet känns ju jättebra. Verkligen. Tron på människan känns starkare än någonsin. Good work people!

Speciellt sånt här. Det känns ju väldigt tryggt. Som att vi har kommit en lång väg i strävan efter ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda.

Allvarligt. Vilka är dom som röstar på sån här skit? Det är verkligen skrämmande att det är så många som sitter inne på sådana här åsikter och tycker att dessa partier faktiskt har vettiga förslag!

Usch, jag blir rädd!

Fredagsparteeej

Humorprogrammet "Morgonsoffan" som gick i SVT för nåt år sen fick ju ganska mycket skit har jag för mig. Jag såg faktiskt inte så mycket av det men de klipp jag ramlat över har faktiskt inte varit så kassa. Men det kanske är för att Johan Glans har varit med. Kan inte riktigt bli dåligt då känner jag. Eller jo det kan det ju men det blir sällan det.

Hur som haver. Jag hoppas jag inte kommer ha så dåligt ölsinne som stackarn i klippet nedan när jag väl kliver på alkoholen igen!

Underhållning? Nja...

Råkade göra det stora misstaget att ha på kanal 5 när de visade Kungarna av Tylösand igår. Typ som Big Brother fast de inte är inlåsta eller som en svensk Jersey Shore, som den tydligen marknadsförs som också, där ett gäng idioter delar ett hus och ska ta hand om nån surfingshop eller nåt. Det kom inte riktigt fram igår vad de egentligen ska göra där. Förutom att supa och knulla då vill säga. För det var det enda de gjorde. Eller i alla fall det enda de visade. Jag satt och gapade. Och när jag inte gjorde det så jag satt och svor. Rejält. För jag blir liksom förbannad. Inte egentligen över hur mycket de dricker och håller på och svinar sig. De får väl de göra om de tycker det är roligt, och helt ärligt har väl alla gjort det, till en viss grad, när de var runt 20, även om jag absolut inte förstår varför man vill göra det i TV. Utan jag blir mest förbannat att de visar skiten. Nä, förbannad kanske är fel ord. Jag känner mig fasiken kränkt. Är det sånt här tv-cheferna tror att folk vill se? Är det här den underhållning de tycker vi förtjänar när vi har betalat tv-avgiften? Eller är det jag som är ute och cyklar…ser folk på det här? Är det här roligt?

Alltså jag har inget emot realitysåpor. Intriger, skvaller, vackra människor (inte i det här fallet dock), you name it. Det är ju lite kul. Hjärndött, men ändå lite kul. Men att kolla på när folk spyr, knullar och är för fulla för att överhuvudtaget stå på benen klassar faktiskt inte jag som underhållning. Någonstans där drar moralkärringen i mig gränsen.

Läste att deras tittarsiffor har gått ner sen första avsnittet. Vilket bådar gott. Hoppas den trenden håller i sig. Svenska folket kanske har bra smak trots allt. Har tvivlat på det ganska många gånger. Synd bara att jag var en av dem som höll tittarsiffrorna uppe igår. Ska inte hända igen. It´s a promise!

Just nu...

…känns det som om magen är invaderad av en karate-mästare
...känner jag mig som en dålig människa för att jag inte öppnat en enda gravid/förlossningsbok
…skulle jag vilja sova fram till 31 oktober
…känner jag mig ensam i sängen
…känner jag mig ganska lugn
…vill jag krama om min mamma
…önskar jag att just det här var över
…önskar jag att det alltid kommer vara precis som det är nu
…längtar jag efter förändring
…orkar jag inte stressa upp mig över vårt boende
…önskar jag att jag slapp gå till jobbet. Någonsin. Igen.
…känns det som att jag aldrig blir utmanad
…undrar jag vart jag är på väg
…vill jag veta om alla har en 5-årsplan?
…funderar jag på om jag ska ringa frisören imorgon
…vill jag bara ligga raklång
…önskar jag att någon bara talade om för mig vad jag ska rösta på
…hoppas jag att när jag väl väljer så känns det rätt
…kan jag inte bestämma mig om jag ska vara blondin eller brunett
…funderar jag på hur man fyller i blanketter till försäkringskassan
…önskar jag att jag hade köpt den där vinterjackan i lördags
...borde jag packa istället
…kan jag inte riktigt greppa vad som egentligen händer.

Dom kallar oss förbannade och dom kallar oss förslappade

Men gud, jag blir skitstressad över det här valet. Snart är det dags och det känns som jag vet mindre och mindre ju närmare vi kommer. Mest naturligt är ju såklart att, då jag inte är insatt i någon speciell fråga, rösta efter partiets allmänna ideologi och människosyn. Och då har jag alltid lutat mer åt vänster än höger. Men där jag är just nu, om någon skulle fråga mig exakt i den här sekunden, känns det som att jag inte ens vet var jag står i den frågan.

Det är så mycket jag stör mig på hos de rödgröna, töntiga förslag som butlers och ja, Mona Sahlin som statsminister känns inte helt ok om jag ska vara ärlig. Samtidigt känns det inte helt naturligt att rösta blått, med alla deras privatiseringar hit och dit. Skit vad jag stör mig på den här uppdelningen med blocken. Det går ju liksom inte att rösta på ett parti utan konsekvensen att man också röstar på en massa andra partier som man inte alls vill ha att göra med!

Det enda jag vet just nu är att rösta blankt inte är något alternativ. Herregud, då kommer man ju aldrig få klaga på något och hur skulle det se ut? Nä, har man inte varit med och gjort sitt för att påverka när man har chansen så har man inte heller någon rätt att klaga. Och den möjligheten vill man (jag) inte missa. Så något parti kommer få min röst, helt klart. Men vilket? Jag har verkligen försökt att kolla på partiledardebatterna för att bli lite mer insatt, men varje gång kommer jag på mig själv försjunken i helt andra tankar eller att mina ögon helt plötsligt vandrat till modetidningen jag sitter och bläddrar i samtidigt som jag försöker vara samhällsengagerad. Multitasking.

Hur som helst skulle jag behöva en dummy för politiskt korkade. Någon som sitter inne på en sån?

I remember Monday making your eyes red

…still don´t know what it is that I said.

Min kära L förstår inte alls tjusningen med Yeasayer. Så jag testar den här då. Jag ger inte upp. Hej hej fina text.

Enjoy L!

Förra helgens bästa

Det är inte klokt vad lyckligt lottad jag är som har vissa människor i mitt liv. Och som får återvända till ett ställe, där så många minnen har skapats och nya kommer till, och få hänga med de jag tycker om år efter år.

Jag blir nästan avundsjuk på mig själv.

Helgens finaste

By the way...

...ska det kännas som att man har ett helt fotbollslag som gör volter och dansar någon slags riverdance i ultraspeed i magen när man är gravid?

Det är det i sådana fall någon som har missat informera mig om. Men ja, jag har blivit varse kan man säga...

A little superstitious

Jag sitter och läser om missfall, druvbörd (bara ordet får mig att må illa), komplicerade förlossningar och spädbarnsdöd. Inte speciellt smart kanske. Och något som absolut inte får mig att må speciellt bra. Men jag tror att jag har problem. Jag kan inte sluta.

In the name of löööve

Årets första vackra bröllopspar...

Imorgon bär det av norrut för årets andra bröllop. Vi har ju lite av en princip att gå på minst två bröllop per år. Nä inte riktigt, men det känns lite så. Vi trodde nog att 2010 skulle bli ett break mitt i all hysteri, men tji fick vi, för helt plötsligt börjar även gamlingarna i släkten gifta sig. Who knew?

Mina frekventa besök på bröllop blev iallafall lite av en snackis på jobbet häromåret. De flesta kollegor satt lite drömmande och önskade att de också kunde få en bröllopsinbjudan dumpandes i brevlådan när jag satt, ännu en gång, och malde på om mina klänningbesvär. Helt plötsligt suckande en kollega och sa:"ja det var tider det, när man var runt trettio och gick på bröllop var och varannan helg. Nu har det första paret som gifte sig i bekantskapskretsen precis skiljt sig och fler kommer det bli...".

Hon är 36. Cynisk much?

Give me more

Apropå Emmy så var det ju den stora galan i helgen. För primetime tv. Och som den stora serie- och galanörd jag är blev jag ganska så upptrissad bara av öppningsnumret till galan. En kompott av Glee, Tina Fey, Pantertanter-Betty, Mad Men, Lost blandat med lite Bruce. Åh vad jag gillar amerikansk smörig sörja ibland. Eller ja, för det mesta faktiskt. Tänk om svenska galor kunde vara lite mer…amerikanska.

Jag får oftast ont i magen när jag ser de svenska varianterna, det är så himla pretentiösa och taffliga. Publiken sitter stela som pinnar för det är lite fult att skratta och njuta av simpel underhållning och att ställa sig upp och applådera åt någon eller något, ja då ska man helst ha räddat världen, heta Nelson Mandela eller ha tio Oscarstatyetter hemma om man ska vara värd en sån storartad hyllning. Nä, tacka vet jag amerikansk ytlig, glättig, smörig och svulstig underhållning.

The man your man can smell like

Säga vad man vill om tv-reklam, för det mesta är det ju mest irriterande och väldigt väldigt…dåligt. Men så gnistrar det till bland kreatörerna någon gång emellanåt och det kommer en reklamfilm som blir så populär att den till och med får flera miljoner tittare bara på You Tube. Jag menar, man kollar ju inte på reklam frivilligt på nätet om den inte är riktigt riktigt bra. Och det är väl lite som gäller med Old Spice-filmen ”The man your man can smell like” vars byrå Wieden + Kennedy vann Grand Prix i film i Cannes Lions och nu dessutom vann en Emmy förra helgen för bästa tv-reklam i Emmy Creative Arts.

Och jag kan nog inte annat än att hålla med. I like it a lot.