Där står den. Le vagn. Barnvagnen. Den står mitt i lägenheten. Jag ser den vart jag än befinner mig. Nästan. Jag får en chock varje morgon jag kliver upp och ser något stort svart i periferin. När jag sitter i soffan och kollar på TV känns det som att jag har något i vänstra ögat men inser att det är vagnen som stör synfältet.
Vi reagerar som vanligt olika. T och jag. Han fejjsar, jag förnekar. Han förvandlas plötsligt till en snobb, mumlar något om att man absolut inte kan ha en vagn med solblekt sufflett, går sen omkring och ställer sig i olika lägen i lägenheten för att se hur den ser ut i alla vinklar och drar den framför spegeln för att se om han har det rätta greppet. Själv tar jag förnekelsens väg som vanligt. Rör den inte. Allt blir så verkligt då på något sätt. Går liksom runt den som om den skulle smitta mig med någon dödlig sjukdom om jag skulle råka komma för nära. Undrar varje gång vad den gör där. Är det någon som har glömt den? Ska jag agera på något sätt? Vad gör man med den?
Visst, löjligt kan tyckas, att jag orkar liksom. Det är ju bara en vagn. Ett pyttelitet steg för mänskligheten kanske (ja ja, ok, inget alls), men ett gigantiskt kliv in i den riktiga vuxenvärlden för myself. När kommer jag någonsin känna mig hemma där?
Bra jobbat! Se vagnens närvaro som en slags terapi med syftet att vänja dig vid att det inom en mycket snar framtid även kommer att ligga någon däri.
SvaraRaderaSjälv ser jag ditt inlägg som en slags spark i riktningen att jag kanske också måste ta tag i det där vagneriet......
//Tina