Operation clean-up

Efter några månaders mental bearbetning samt att våra systrar klämt fram en varsin guldklimp i förra veckan har vi nu äntligen insett att vi också kommer få en tredje medlem i familjen inom en ganska så snar framtid. Det betyder också mer prylar på en lika liten plats som förr. Inte en helt enkel ekvation i vår lilla 2:a.

Bland annat måste jag offra någon av mina garderober. Och jag menar verkligen bara jag, för såhär i jämlikhetens tid så har jag flera överfyllda garderober medans T har en liten ynka. Ibland hör jag lite mutter när han kommer på det, men för det mesta är det förvånansvärt tyst om den orättvisan. Jag tar ju, av förståeliga skäl inte upp det ämnet på tal. Alls. Men hur som helst. Nu kommer det bli ändring på den saken. Och minst en garderob måste tömmas. Jag har skjutit upp detta under en väldigt lång tid, mest för att jag inte har tid. Eller ja tid har jag ju haft, men inte för att städa garderober.

Grejen är att när jag väl börjar, så tar det aldrig slut. Det är kläder kläder kläder. Kläder som jag inte kommer ihåg att jag någonsin har köpt (måste erkänna att jag hittar kläder i min garderob med prislappen kvar. Usch. Ångest). Kläder som jag tror jag kommer använda men aldrig gör det. Kläder som är så slitna men har ett affektionsvärde att det inte går att slänga. Jag provar allt jag kommer över och det slutar alltid minst 8 timmar efteråt med att högen som ska sparas är tio gånger större än den som ska slängas. Ni förstår ju. Detta är ett projekt jag inte gör på en förmiddag.

För någon helg sedan började jag i alla fall lite smått. Med den minsta garderoben. Babysteps. Där det inte bara är kläder utan även en massa annat skit som inte får plats någon annanstans. Gamla dokument. Kassettband. Disketter. Som är så gamla att det inte ens finns någon dator som kan hantera dem. Sen de där kläderna med så kallat affektionsvärde. Vad är grejen med dem? Jag har hur mycket som helst av den varan. Kläder och skor som jag köpt och haft under perioder av mitt liv som jag så gärna vill komma ihåg eller återuppleva eller ja jag vet faktiskt inte. Vad är det med dem som gör att de inte går att slänga? Jag vet ju att jag aldrig kommer använda det igen.

Som de här skorna. De ser inte mycket ut för världen, jag vet. Men jäklar vad jag spanade och trånade efter dem. Alldeles alldeles för dyra var de för min stackars studentplånbok, och inte fanns de i min storlek heller. Men jag köpte dem ändå till slut. Fattig med en storlek för stora skor (det var bra när man var på krogen och folk trampade på en utan att man kände det) använde jag dem till allt och i alla sammanhang. Men äntligen, så här tio år efter, ja så länge har de legat och mognat till sig i min garderob, kan jag faktiskt se på dem med andra ögon och undra vad sjutton jag höll på med. Eller främst, varför sa ingen till mig att de såg för jäkliga ut och kanske inte passar att ha till finbyxorna när man ska på jobbintervju eller den fina toppen när man var ute på krogen? Why? Why?


Ja, de åkte i soporna den här gången!

Jim & Pam

Och här har vi dem idag, Val och Meg. Jim & Pam. De har åldrats med värdighet, non? Very, eh, pretty.

Because you’re the one

Av någon anledning har vi TV4 Film. Tror aldrig någon av oss har zappat oss fram till den kanalen hittills. Det är väl inga direkta kvalitetsfilmer de sänder, men så ramlade jag över en riktig fining till film förra veckan. The Doors. Och ojojoj hejsan alla minnen. Och hej Val Kilmer. Vet inte hur många gånger jag såg den filmen under gymnasietiden. Vi hade en halvtaskig inspelning av den hemma och var det inte jag så var det min syster som tryckte in den i videon minst en gång i veckan (lika ofta blev det dock Mel Brooks ”Det våras för rymden”, men det är inte viktigt i det här sammanhanget). Även om Jim Morrison levde ett fascinerande liv och var en legend på alla sätt och vis så var det nog filmens första scen som fick mig hooked. Jag är en sucker för passionerade kärlekshistorier som på något sätt är dödsdömda redan från start men som man hela tiden hoppas ska överleva alla hinder. Och Meg var ju så fin med sin lugg och sina flower power kläder. Och Val. Ja, no words needed, ni ser ju själva. Det var ju inte alls så att man satt där i soffan och drömde om att någon skulle följa efter en (eller ja inte som en stalker då…) och säga att man är the one. Nä, inte på något vis alls.

http://www.youtube.com/watch?v=k5rPR3vTL3I

Gick såklart inte att bädda in klippet. Men åh klicka på länken för guds skull och kolla…ah sweet love!

And if you fail then you fail but not to us

Det är mycket tankar som rör sig i huvudet när man snart ska fejjsa föräldrarollen. Det är inte bara det här med att man ska gå igenom en förlossning, att allt ska gå bra, om ungen är frisk, kan jag amma, hur gör man sen, blöjor, bajs, ja ganska många frågetecken hopar sig. Men det som jag mest tänker på, kanske inte nojjar över men som känns som den mastigaste biten med hela den här grejen, är hur jag kommer vara som mamma. Eller kanske snarare hur VILL jag vara som mamma. Hur kan jag få den här varelsen till att bli en sådan bra människa som möjligt? Är det dags för mig nu att börja bli insatt i samhällsfrågor, alltid komma med kloka moraliska råd, laga nyttig mat, tänka praktiskt, alltid vara steget före, baka, vara aktiv och sy barnens kläder? Måste jag ändra vem jag är för att bli en sån bra mamma som möjligt? Går det att vara som jag är utan att man förstör en annan människa på kuppen? Eller kommer ungen hamna i terapisoffan om 20 år på grund av mina val? Hur undviker jag att föra över mina egna fördomar (för hur man frisinnad och öppen man än tycker man är så har man dem) och rädslor i uppfostran? Vad händer om jag tappar bort mig själv på vägen?

Jag blir svettig bara av tanken att bli en lattemorsa med de rätta tekniska prylarna, leksakerna och kläderna samtidigt som man måste ha koll på vad det är för kemikalier i babymaten, de senaste pedgogiska trenderna och tycka det är spännande och härligt att vara ute i naturen. Kommer jag att ständigt ha dåligt samvete för att jag inte lagade köttbullarna från scratch, köpt kläder som inte är av organisk bomull eller inte är engagerad nog i dagisaktiviteterna? Någonstans har jag alltid hoppats att det räcker med att slösa med kärlek. Men gör det verkligen det?

Jag har aldrig sett mig själv i den här rollen. Som någon ansvarsfull och vuxen. Som någon som kan leda någon annan. Och det är väl kanske just därför ingen annan ser på mig på det sättet heller, som min kloka vän Självförbättraren påpekade, eftersom det är de signalerna jag sänder ut. Om jag inte litar eller ser mig själv på det viset, hur ska någon annan kunna göra det då? Därför är det helt underbart att läsa inlägg som det hos Popmorsa. Om hur man hanterar mammarollen. Citat som…

”Jag har till exempel insett att jag tycker det är skittråkigt att leka med Hanna. Pyssla, visst, vi ritar och bygger pussel och bakar muffins och läser böcker och gör pärlplattor och halsband osv, men leka..? Nej. Jag tycker det är försvinnande tråkigt. Så det gör jag inte särskilt ofta. Och så får det vara. Jag är inte en SÄMRE mamma för det, för vi gör andra saker. Man kan inte vara allt.”

…gör att jag i alla fall inte känner mig helt ensam i dessa tankar. Alla är inte perfekta. Jag vet att jag definitivt inte är det. Men tycker jag att jag är bra. Då tycker förhoppningsvis mitt barn det också.

Waitin' on the ghost of Tom Joad

Innan jag träffade T kunde jag inte somna utan att lyssna på Ghost of Tom Joad med Bruce Springsteen. När Mr T sen marscherade in i mitt liv och tyckte det var en jättebra idé att dela min 90 cm minisäng i studentlyan blev det helt plötsligt ändring på den vanan. Tyst och mörkt. Så ska det vara. Annars går det tydligen inte att sova. Känsligt. Så Bruce ersattes med charmiga(?) snarkningar istället. Och inte för att jag någonsin har ångrat det. Såklart inte. Men jag kan inte annat än att få en känsla av, ja saknad? melankoli? svunna tider? när jag hör låten och längtar lite efter att vaggas in i sömnen av Brucan.

Karma is a bitch

Det här med att inte kunna passa tider är en av mina minst fördelaktiga egenskaper. En gång hittade jag någon slags förklaring att det är en sjukdom, på riktigt alltså, att man har svårt att beräkna hur lång tid saker och ting tar. I mitt fall är det i alla fall ärftligt i rakt nedstigande led från min kära far som tyckte det var lämpligt att dela med sig av den genen både till mig och min syster. Det är skitjobbigt. Det är respektlöst mot alla som får vänta. Det tär på ens humör. Och ibland på ens kropp. Det har jag fått känna av både en och två gånger, om det inte är magkatarr så är det i ambulansen efter att man stressat med cykeln till skolan och inte ser bilen som kommer.

Men trots det så verkar det som jag ändå inte lär mig läxan. Det där med att ha marginal. Något utrymme finns det aldrig. Men också att ibland, när man redan har störtat tidsplanen i botten, är det faktisk bättre att komma någon minut för sent än att inte dyka upp alls. Det har hänt när jag inte kom till min lektion utan låg med hjärnskakning på sjukhuset eller istället för att sitta på ett möte inne i stan var jag hos doktorn med en stukad fot och ett uppskrapat knä. Vilket hände igår. Man kan ju tycka att om man är 33 år borde man kunna förstå att springa till t-banan när man ska föda om tre veckor inte kommer sluta speciellt bra. Men tydligen inte. För sprang gjorde jag. Och slutade bra gjorde det givetvis inte. För nu sitter jag här. Med en uppsvullen blå fot och ett knä som pulserar varje gång jag rör kroppen mer än en millimeter.

Hur är det man brukar säga? Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna.
Eller nåt.

Känsliga läsare varnas. Priset man får betala när man inte kan passa tider...

So beautiful it hurts

Och idag gör det ont lite här och där.

Note to self...

...gå aldrig på en utställning sista visningshelgen. Vi var inte de enda i stan som ville passa på att se Annie Leibovitz bilder på Fotografiska innan den drog vidare för två veckor sen. Har ju bara haft ett halvår på oss att se den så det är väl klart man går sista dagen…Blir så trött. Ett misstag jag inte gör om. Och här tänker jag kasta lite sten i glashus för snart är jag ju där själv, men jeeeezus vad barnvagnar det var där. Överallt. Kan de inte stanna hemma, gå en tid när alla andra jobbar eller nåt? Hehe. Så. Ville bara få ur mig det. Och ja, är mycket väl medveten om att jag kommer se på saken ur en helt annan vinkel om ett par månader. Men jag är inte där än. Nu är nu. Och sen är sen. Och jag gillar att klaga. Moving on.

Fotografiska stora höstutställning heter Fashion! och den ska jag ta mig sjutton besöka så fort jag orkar röra mig mer än 1 meter i timmen. Fast då kanske det är nyhetens behag som gäller och kön ändå kommer ringla sig lång. Man slipper dom aldrig. Folket alltså.

Förra helgen besökte jag i alla fall min egen Annie Leibovitz. Inte fy skam det heller.

Favoritbild av Annie. På favoritparet. Många kopior har gjorts efter denna men de kan aldrig bli så heta som originalet. Right?