Det är mycket tankar som rör sig i huvudet när man snart ska fejjsa föräldrarollen. Det är inte bara det här med att man ska gå igenom en förlossning, att allt ska gå bra, om ungen är frisk, kan jag amma, hur gör man sen, blöjor, bajs, ja ganska många frågetecken hopar sig. Men det som jag mest tänker på, kanske inte nojjar över men som känns som den mastigaste biten med hela den här grejen, är hur jag kommer vara som mamma. Eller kanske snarare hur VILL jag vara som mamma. Hur kan jag få den här varelsen till att bli en sådan bra människa som möjligt? Är det dags för mig nu att börja bli insatt i samhällsfrågor, alltid komma med kloka moraliska råd, laga nyttig mat, tänka praktiskt, alltid vara steget före, baka, vara aktiv och sy barnens kläder? Måste jag ändra vem jag är för att bli en sån bra mamma som möjligt? Går det att vara som jag är utan att man förstör en annan människa på kuppen? Eller kommer ungen hamna i terapisoffan om 20 år på grund av mina val? Hur undviker jag att föra över mina egna fördomar (för hur man frisinnad och öppen man än tycker man är så har man dem) och rädslor i uppfostran? Vad händer om jag tappar bort mig själv på vägen?
Jag blir svettig bara av tanken att bli en lattemorsa med de rätta tekniska prylarna, leksakerna och kläderna samtidigt som man måste ha koll på vad det är för kemikalier i babymaten, de senaste pedgogiska trenderna och tycka det är spännande och härligt att vara ute i naturen. Kommer jag att ständigt ha dåligt samvete för att jag inte lagade köttbullarna från scratch, köpt kläder som inte är av organisk bomull eller inte är engagerad nog i dagisaktiviteterna? Någonstans har jag alltid hoppats att det räcker med att slösa med kärlek. Men gör det verkligen det?
Jag har aldrig sett mig själv i den här rollen. Som någon ansvarsfull och vuxen. Som någon som kan leda någon annan. Och det är väl kanske just därför ingen annan ser på mig på det sättet heller, som min kloka vän Självförbättraren påpekade, eftersom det är de signalerna jag sänder ut. Om jag inte litar eller ser mig själv på det viset, hur ska någon annan kunna göra det då? Därför är det helt underbart att läsa inlägg som det hos Popmorsa. Om hur man hanterar mammarollen. Citat som…
”Jag har till exempel insett att jag tycker det är skittråkigt att leka med Hanna. Pyssla, visst, vi ritar och bygger pussel och bakar muffins och läser böcker och gör pärlplattor och halsband osv, men leka..? Nej. Jag tycker det är försvinnande tråkigt. Så det gör jag inte särskilt ofta. Och så får det vara. Jag är inte en SÄMRE mamma för det, för vi gör andra saker. Man kan inte vara allt.”
…gör att jag i alla fall inte känner mig helt ensam i dessa tankar. Alla är inte perfekta. Jag vet att jag definitivt inte är det. Men tycker jag att jag är bra. Då tycker förhoppningsvis mitt barn det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar