Karma is a bitch

Det här med att inte kunna passa tider är en av mina minst fördelaktiga egenskaper. En gång hittade jag någon slags förklaring att det är en sjukdom, på riktigt alltså, att man har svårt att beräkna hur lång tid saker och ting tar. I mitt fall är det i alla fall ärftligt i rakt nedstigande led från min kära far som tyckte det var lämpligt att dela med sig av den genen både till mig och min syster. Det är skitjobbigt. Det är respektlöst mot alla som får vänta. Det tär på ens humör. Och ibland på ens kropp. Det har jag fått känna av både en och två gånger, om det inte är magkatarr så är det i ambulansen efter att man stressat med cykeln till skolan och inte ser bilen som kommer.

Men trots det så verkar det som jag ändå inte lär mig läxan. Det där med att ha marginal. Något utrymme finns det aldrig. Men också att ibland, när man redan har störtat tidsplanen i botten, är det faktisk bättre att komma någon minut för sent än att inte dyka upp alls. Det har hänt när jag inte kom till min lektion utan låg med hjärnskakning på sjukhuset eller istället för att sitta på ett möte inne i stan var jag hos doktorn med en stukad fot och ett uppskrapat knä. Vilket hände igår. Man kan ju tycka att om man är 33 år borde man kunna förstå att springa till t-banan när man ska föda om tre veckor inte kommer sluta speciellt bra. Men tydligen inte. För sprang gjorde jag. Och slutade bra gjorde det givetvis inte. För nu sitter jag här. Med en uppsvullen blå fot och ett knä som pulserar varje gång jag rör kroppen mer än en millimeter.

Hur är det man brukar säga? Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna.
Eller nåt.

Känsliga läsare varnas. Priset man får betala när man inte kan passa tider...