Efter några månaders mental bearbetning samt att våra systrar klämt fram en varsin guldklimp i förra veckan har vi nu äntligen insett att vi också kommer få en tredje medlem i familjen inom en ganska så snar framtid. Det betyder också mer prylar på en lika liten plats som förr. Inte en helt enkel ekvation i vår lilla 2:a.
Bland annat måste jag offra någon av mina garderober. Och jag menar verkligen bara jag, för såhär i jämlikhetens tid så har jag flera överfyllda garderober medans T har en liten ynka. Ibland hör jag lite mutter när han kommer på det, men för det mesta är det förvånansvärt tyst om den orättvisan. Jag tar ju, av förståeliga skäl inte upp det ämnet på tal. Alls. Men hur som helst. Nu kommer det bli ändring på den saken. Och minst en garderob måste tömmas. Jag har skjutit upp detta under en väldigt lång tid, mest för att jag inte har tid. Eller ja tid har jag ju haft, men inte för att städa garderober.
Grejen är att när jag väl börjar, så tar det aldrig slut. Det är kläder kläder kläder. Kläder som jag inte kommer ihåg att jag någonsin har köpt (måste erkänna att jag hittar kläder i min garderob med prislappen kvar. Usch. Ångest). Kläder som jag tror jag kommer använda men aldrig gör det. Kläder som är så slitna men har ett affektionsvärde att det inte går att slänga. Jag provar allt jag kommer över och det slutar alltid minst 8 timmar efteråt med att högen som ska sparas är tio gånger större än den som ska slängas. Ni förstår ju. Detta är ett projekt jag inte gör på en förmiddag.
För någon helg sedan började jag i alla fall lite smått. Med den minsta garderoben. Babysteps. Där det inte bara är kläder utan även en massa annat skit som inte får plats någon annanstans. Gamla dokument. Kassettband. Disketter. Som är så gamla att det inte ens finns någon dator som kan hantera dem. Sen de där kläderna med så kallat affektionsvärde. Vad är grejen med dem? Jag har hur mycket som helst av den varan. Kläder och skor som jag köpt och haft under perioder av mitt liv som jag så gärna vill komma ihåg eller återuppleva eller ja jag vet faktiskt inte. Vad är det med dem som gör att de inte går att slänga? Jag vet ju att jag aldrig kommer använda det igen.
Som de här skorna. De ser inte mycket ut för världen, jag vet. Men jäklar vad jag spanade och trånade efter dem. Alldeles alldeles för dyra var de för min stackars studentplånbok, och inte fanns de i min storlek heller. Men jag köpte dem ändå till slut. Fattig med en storlek för stora skor (det var bra när man var på krogen och folk trampade på en utan att man kände det) använde jag dem till allt och i alla sammanhang. Men äntligen, så här tio år efter, ja så länge har de legat och mognat till sig i min garderob, kan jag faktiskt se på dem med andra ögon och undra vad sjutton jag höll på med. Eller främst, varför sa ingen till mig att de såg för jäkliga ut och kanske inte passar att ha till finbyxorna när man ska på jobbintervju eller den fina toppen när man var ute på krogen? Why? Why?
Ja, de åkte i soporna den här gången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar