I must confess I am a mess

Jag byter kanal när det är politiska debatter.
Jag läser alltid Rocky och tv-tablån först i DN.
Jag känner mig rastlös nu när OS är slut.
Jag gråter till OS sammanfattningar.
Eller egentligen gråter jag till de flesta stora sportevenemang.
Jag irriterar mig på folk som andas högt genom näsan.
Och på folk som blundar när de pratar.
Och på sådana som aldrig kan erkänna en motgång.
Men också på de som aldrig uppskattar vad de har.
Jag har blivit tillsagd att sluta vara så kritisk.
Men samtidigt lyckas behålla ett jobb för att jag alltid "är så glad".
Jag vet inte hur jag ska hantera nya bekantskaper om man inte skakar hand först.
Blir stressad om man skiljs åt utan att ha sagt hejdå.
Och vet inte heller riktigt hur jag ska börja en konversation om man inte sagt hej.
Jag är besatt av tv-serier som utspelar sig på amerikanska high-schools och har 12-åringar som sin primära målgrupp.
Jag orkar aldrig läsa biografier.
Jag har inte läst en enda bok av Stieg Larsson.
Och jag tyckte inte filmerna var speciellt bra.
Men jag gillar Doris Lessing.
Och slukar varenda amerikansk skvallersajt som finns.
Jag älskar kolhydrater och allt som är vitt, vitt bröd, vit pasta och ris, vitt vitt vitt.
Jag hatar fullkorn.
Jag tycker välling är gott.
Och allt godis som ser ut som det doppats i en kemikalieburk.
Jag har aldrig gått hem först från en fest.
Men sist alldeles för många gånger.
Jag har alltid tyckt att man ska ha ambitioner.
Men vet inte längre vilka mina är.
Jag hatar att bli äldre.
Men är livrädd att bli den som inte kan släppa taget om det som har varit.