Ja vad ska man säga, 90-talet bjöd på så mycket bra. Som Portishead till exempel. Den här låten har jag gråtit till så många gånger. Av många olika anledningar men ganska ofta bara för att. Tror den rör någon slags känslonerv långt inne i magen som reagerar varje gång Beth Gibbons närmar sig en mikrofon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar