Linda, det vore så trist utan dig

Bästa Linda fyller massor med år idag. Det känns som det var förra veckan vi låg i pastellsoffan i Uppsala och analyserade Nicks moves och Görans dubbelliv istället för att plugga. Eller man kan snarare säga att det var multitasking. Iallafall, nu är du där och jag här. Men det gör inget (eller det gör det ju men...) för jag vet att jag kommer vara med i ditt liv när du fyller 40, 50, 60, 70, ja så länge vi orkar fira födelsedagar helt enkelt. Du får mig alltid att skratta och känna mig omtyckt, och ditt ständiga peppande som får mig att tro på mig själv. Att ha en sån som du i ens liv är en ynnest!

Congrats, Linda!

(Eftersom You Tube vägrar att länka Nicks videos får Enrique äran att gratulera istället. För, visst var det väl så att det var någon som var liiiiite lite svag för honom. Ellä? It´s time to confess.)

För att klargöra

...från föregående inlägg, det är alltså lite så här ovan jag (och andra också tydligen) känner varje dag på väg till jobbet. Så det där med att jag älskar staden jag bor i stämmer visserligen, men att jag går omkring med ett leende på läpparna dagarna i ända bara för det, stämmer icke. Ville bara klargöra det. Så att min image inte blir förstörd på nåt sätt.

Stockholm, Stockholm stad i världen

Igår åkte jag iväg på ett seminarium eller jobbmingel eller vad det nu kallas på Cirkus. Jag tog Djurgårdsfärjan över från söder och när jag satt där och sniffade i mig havslukten så fick jag en känsla som faktiskt kommer över mig ganska ofta. Att shit, vilken jäkla tur jag har som bor i en sån vacker och bra stad. Jag kan ta en båt över till en annan stadsdel och se alla vackra byggnader på vägen. Jag kan gå på proffsiga seminarium och föreläsningar utan att åka över halva landet. Se konserter, se utställningar, delta i kurser, titta på vackra människor, känna mig som en turist, känna mig som en ur-stockholmare, äta på de bästa restaurangerna, smygkolla på kändisar (och låtsats att jag inte bryr mig), gå på bio när jag vill, shoppa i de bästa butikerna (när jag har råd), ha tillgång till tio H&M butiker på en och samma gata...ja and on and on. Så jäkla härligt att känna så för staden som faktiskt är ens hemstad. Ganska ofta får man höra (och ibland känna) att det måste vara jobbigt att bo i en storstad. Detta uppkommer i och för sig oftast när bostadsfrågan kommer upp. Och believe you me, det är ganska ofta jag inte är så här positiv, just därför måste jag passa på att njuta när de positiva tar över det negativa. Men faktiskt, när det väl kommer till kritan, finns det faktiskt inget annat ställe jag skulle vilja bo på. Förutom San Fransisco då. Eller New York. Eller San Diego. Egentligen var som helst i USA. Och London funkar också för den delen. Så ok, ingen annanstans i Sverige. Basta.

Vårkrispigt

Note to self: gult är inte fult.

Some serious stuff

Vet inte hur vanligt det är för folk att gå och se dokumentärer på bio. Men när "En obekväm sanning" kom så antar jag att många upptäckte att man inte bara kan se Brad Pitt och George Clooney utan också Al Gore på bioduken. Eller att man upptäckte att man kan se sånt som faktiskt händer i riktiga livet. Förhoppningsvis håller det intresset i sig som den filmen skapade. På fredag har nämligen Stefan Jarls nya dokumentärfilm, som kanske borde hamna under kategorin skräck, "Underkastelsen" premiär. Filmen handlar om alla de 100 000-tals kemikalier vi skapat sedan andra världskriget och hur de påverkar oss människor. Det är inte bara klimatfrågan som får en att bli rädd för framtiden, men det kanske är bra att lyfta fokus från den frågan ett tag. Hur som helst är det nog en skrämmande men nyttig film och ibland behöver man se sanningen i vitögat och inte bara sticka huvudet i sanden, vilket iallafall börjar bli mitt kännetecken.

Man kan se trailern och läsa mer om filmen på www.underkastelsen.se

Take the easy way out

Egentligen hade jag bestämt att jag inte skulle lägga upp så mycket You Tube-klipp här. Och det går ju inte sådär jättebra måste jag säga. Men det finns förklaringar. Dels är det för att jag hänger där i princip dagligen, vilket i och för sig är en liten skada eller besatthet som jag kanske måste jobba med. Men då blir det iallafall att jag hittar så mycket bra som jag bara måste visa för andra. Sen, för det andra, är det av ren och skär lathet. Jag vill skriva så mycket. Men ibland är jag bara för trött. Det går liksom inte att sätta ihop meningar. Imorgon kommer bli en sådan dag exempelvis. Med en mastodont kurs i juridik och medierätt hela dagen sen direkt till U
universitet för en tvåtimmars föreläsning som lite pricken över i:et. Det går ju inte att producera någonting efter det. Det förstår ju vem som helst. Och då finns You Tube där. Som en liten räddande ängel, med så mycket musik och annat göttit som aldrig tar slut. Då tar jag den bekväma vägen. Lite som ikväll (vilket jag inte har någon ursäkt till då planen var en löptur men jag hamnade i tv-soffan...). I´ll take the easy way.

Men idag bara måste jag få locka med trailern till den nya Sex and the city filmen som kommer... i vår? Kanske. Vet inte riktigt. Iallafall. När tv-serien slutade och man fick reda på att de skulle göra en film kändes det verkligen sådär. Måste de förstöra och bara mjölka ur så mycket pengar som möjligt och inte låta något få sluta på topp? Men ja, jag gick ju och såg den såklart. Och tyckte den var helt ok. För jag menar det är ju ändå Sex and The City. Men man var ju nöjd så. Och så gick ryktet att de skulle spela in en uppföljare och då kände jag verkligen att nä, men jeezus, nu får de ge sig. Men ja, efter att ha sett trailern så är jag så klart helt hooked. Att inleda med en låt av Alicia och slänga in lite Aidan i blandningen är tydligen de enkla knep som krävs för att få en sån, ja principfast skulle man kunna kalla det, person som jag att ändra sig.

Damn, Beyoncé

Och den här var ju inte dålig den heller. Shit vad hon är bra alltså. Och snygg. Some people have it all.

Hallelujah Justin

Förut betydde fredagskvällar en bar och ett glas (=flaska) vin. Nuförtiden betyder det att man får lägga sig i soffan, zappa genom varenda kanal och somna efter ett glas (= ett halvt) vin. Time changes kan man säga. Iallafall så var det ju inte ett jota på tv ikväll och då slutar det alltid med att jag dammsuger You Tube efter, ja, kan kalla det intressanta klipp. Hur som haver så fastnade jag framför Clooneys Haiti-gala och Justin Timberlakes och Matt Morris fina version av Hallelujah. Jag är egentligen sjukt less på Cohens låt efter att varenda jäkel i Idol-uttagningarna ger sig på den. Men jag måste säga att Justin och Matt, och ja själva omständigheterna runt galan gör ju sitt till, men de gör det riktigt bra. Dessutom bevisar detta att det är musiken (och dansen of course) Justin ska hålla sig till och inte försöka sig på att bli filmstjärna också (han har just avslutat inspelningarna av filmen om Facebook historia. Nja säger jag.). Räcker det inte med att vara en av världens största artister? Some people want it all.

This one goes out to the one I love

Det finns en person i mitt liv som är världens vackraste. Hon har gröna ögon och en kropp som en smidig ballerina. Hon är en glad och sprallig liten flicka, en trumpen tonåring och en klok Moder Teresa i en och samma kropp. Hon drar till sig folk med jobbigt bagage som en sockerbit drar till sig flugor. Hon skulle slänga sig framför ett tåg om hon visste att det fanns en chans att rädda någon som står henne nära. Hon gillar att sjunga men prickar sällan in de rätta tonerna. Hon har alltid varit den vackraste men har aldrig sett det andra ser i spegeln. Hon vill aldrig vara huvudpersonen men har ett jobb där hon står i centrum varje dag. Hon klär sig inte som någon annan men passar i allt. Ibland har hon använt presenter innan hon gett bort dem och säger att hon aldrig shoppar fast hon alltid kommer hem med något nytt. Hon kan skratta med hela hjärtat och så att tårarna rinner. Hon älskar polotröjor och har en garderob full av kjolar. Hon kan baka världens godaste kladdkaka fast hon aldrig följer några recept. Hon älskar mat men unnar sig sällan lyxiga restaurangbesök. Hon ligger alltid över hastighetsgränsen men är världens bästa körlärare. Hon har en ängels tålamod och är effektiv som en myra. Hon passar alltid tiden men har fått vänta i hela sitt liv. Hon kan allt själv men borde lära sig att oftare ta emot hjälp när det erbjuds. Hon är lätt som en fjäder men hennes åsikter väger alltid tungt. Jag kan prata med henne om allt men önskar att hon ville prata mer om sitt. Hon kan få mig att längta och sakna, bli arg och glad men allra främst få mig att känna mig trygg och älskad. Hon påstår att hon aldrig längtar men jag hoppas att hon fortfarande drömmer. Hon har aldrig varit snål med vare sig pengar eller ömhet. Hon kan bli arg som ett bi men hon talar sällan om när hon mår dåligt. Hon har aldrig fått mig att tvivla på att hon finns vid min sida. Hon har alltid varit först och främst mamma. Och jag är evigt tacksam över att hon är min.

Idag blir hon 60 år.

Grattis finaste älskade mamma på födelsedagen!

Allstå det här med fejjan

Ja boken alltså. Ansiktsboken, fejjan, facebook, whatever. Är det så så jäkla kul egentligen? Jag vet liksom aldrig vad jag ska göra där. I början var det lite kul att snoka runt bland folks fotoalbum och se hur mycket folk gått upp, hur många barn de har, hur deras liv verkar vara. Men den nyfikenheten gick ju ganska snabbt över. Sen när andra började lägga ut bilder på mig, mindre smickrande I might add, så försvann ju tjusningen med det när jag insåg att andra förmodligen gjorde samma sak med mig (eller så bryr de sig inte ett skvatt, men jag kan väl få tro att någon åtminstone bryr sig..). Och det är ju inte direkt så att man kan skryta med något lyckat glamourliv, typ in your face, kolla vad lyckad jag har blivit. Och då är det ju ganska meningslöst. För det är ju det man vill göra. Sen är det ju det här med hur många vänner man har. Tydligen är det pinsamt att ha under 100 (yepp, jag är pinsam). En av mina kompisar ( på riktigt alltså, inte bara fejjan-kompisar) har över 600 "vänner". Det är ju helt sjukt. 600! Jag känner knappt hälften av mina få stackare som jag har på min lista. Och det sjuka är att jag säkert inte ens skulle hälsa på dem om jag skulle träffa på dem då jag för det första inte skulle känna igen dem och för det andra kände vi knappt varandra i skolan så ska man helt plötsligt vara typ bästisar på Facebook. Nuförtiden går jag bara in där om jag får ett mail, vilket jag blir varse då jag går in i min hotmail. Så varför inte bara skicka mailen dit? Ja jag vet inte, tror jag börjar bli för gammal för det här med intniten (som min farfar kallar det. Bör helst uttalas med Öviksmål. Och ja det betyder internet.)

Anywho, här är en till som är lite irriterad över vissa grejer med Fejjan.

Alone on a Saturday night

Ikväll är jag ensam, men har ändå gott sällskap i form av Mr Pringles, Mrs Pepsi och eh, fröken lösgodis. Men iallafall, när jag är ensam brukar jag passa på att se filmer som T inte är intresserad av vilket är pretty much allt jag tycker om, men hur som helst. Främst väljer jag filmer som får mig att stortjuta från första scenen till den sista. Vet nog inget som är så skönt som att få sitta ensam och hulka helt okontrollerat till en film. Jag känner mig inte helt bekväm att gråta till filmer när jag tittar tillsammans med andra. Inte ens med T. Han har nämligen en tendens att liksom, fast han vet att jag gråter, böja sig fram för att få en ordentlig titt på mitt uppsvullna rödgråtna ansikte och fråga "gråter du?". Varför ens fråga? Eller ens bry sig? Och varför måste han se det? Tror det är någon slags tvångsgrej för det händer i princip varje gång. Och får mig på dåligt humör varje gång.

Iallafall. Ikväll står mitt val mellan att slökolla när Meryl Streep som vanligt briljerar i The Devil wears Prada på 4:an eller gråta mig uppsvullen till My life without me. Vet inte hur många gånger jag har sett den. Och jag gråter lika mycket varje gång. Helt underbar liten film som jag kan rekommendera starkt. Sen den. Helst ensam. Om ni har en lika nyfiken/dryg sambo som jag vill säga.

(Skit, nu fick jag dåligt samvete. Han är för övrigt underbar ju och vi har ju alla våra små egenheter. Och det där är hans. Eller ja en av dom alla, men who's counting?)

Bad character

Den här lördagen hade jag stora planer, för det första, städa ( så pinsamt länge sen, nästan konstigt att vi inte börjar få utslag), packa upp (de två senaste resornas packning ligger utspridda över hela vardagsrummet) och börja plugga (har fortfarande inte kommit längre än förordet i kurslitteraturen). Men så skickar S ett sms om att vi bara måste hitta de optimala vårskorna idag. Hon i princip bönade och bad på sina bara knän. Att det var nu eller aldrig. Den enda chansen. Sen är det för sent. För alltid. Eller nej, hon kanske inte riktigt uttryckte sig med de exakta orden men det var lite så jag uppfattade det iallafall. Så, som den svaga människa jag är så föll jag självklart för frestelsen och skjöt upp allt annat till framtida problem för lite ynka shopping. När det dåliga samvetet knackade på medans jag pressade ner mina vintertrötta fötter i små sommarfräscha skor så övertalade jag mig själv att jag gjorde inte bara en god gärning att hitta ett par skor till S utan även ett par till mig själv. Två flugor i en smäll. Mission completed liksom (men åh, God help me).

Ja, dom här blev det. I svart. Inget mer svart i min garderob var det ju! Damn you svart!

Apropå...

...inlägget nedan.

Igår lärde jag mig att högmod och fåfänga var den värsta synden under medeltiden. Jag skulle alltså ligga ganska pyrt till om det var år 1350 just nu. Eller ja, jag kanske gör det nu också när jag tänker efter...

I can see clearly now, the rain is gone

...gone are the dark clouds that had me blind.

Min kollega vaknade i morse med Johnny Nash låt i huvudet och fick en känsla av en uppenbarelse. Sen gick hon hela förmiddagen och väntade på att något speciellt skulle hända. Vid lunch hade hon nästan gett upp hoppet. Och vid tre-tiden såg hon lika hålögd ut som alla andra vid kaffeautomaten. Vid femtiden gav hon upp och gick hem. Men ändå. Fatta vilket härligt uppvaknande?

Det fick mig att tänka på min egen morgonrutin. När jag (till slut) vaknar efter att stängt av väckarklockan ganska många gånger efter den första ringningen, är det mycket suck och stön medans jag släpar mig till duschen där jag försöker vakna till. Därefter lite smink för att åtminstone se lite levande ut, och till sist, det som ger mig utbrott varje morgon, hitta något i garderoben att sätta på mig. Och det är inte en uppgift för de icke-tålmodiga. Allt är svart. Allt ligger i en hög längst in i garderoben. Allt är skynkligt. Oftast har tröjan som jag ska ha just den dagen "försvunnit". Och oftast slutar det med att jag stoppar in huvudet i en klädhög och skriker ut min frustration. Sen tittar min tålmodige T på mig som jag är helt slut i huvudet och då känner jag mig som en trotsig tonåring som inte riktigt kan erkänna att det är mitt eget fel. Iallafall. Sen unnar jag mig eventuellt ett glas c-vitamin. Springer till t-banan eftersom jag efter klädincidenten (och kanske att jag stängde av väckarklokcan lite väl många gånger) har hunnit bli sen igen. Missar precis tåget och får vänta 10 minuter (vilket är extreeeeemt länge i t-banevärlden) och krossar därmed alla små marginaler som jag hade. Blir sen till jobbet och hejar surt till alla kollegor eftersom jag inser, once again, att jag måste sitta kvar längst av alla. And so a new day begin....

Nytt jobb anyone?

Vill du ha ett stillasittande arbete och skapa internationella kontakter?

Då ska du klicka här.

Frohe Ostern

Jag blir visst inte av med vintern. Eller blir av med och blir av med. Jag åker ju till den hela tiden självmant. Av någon anledning. Eller jag vet ju anledningen men ändå. Skitsamma. Jag är trött. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget. Jag åker till Norrland och äter mig tjock. Eller ja, tjockare.

Gla pösk!


Jag ska hit. Fast med ganska mycket mer snö.

I think I deserve to smile

Jazmine. Så bra. Lite påskgodis för öronen.