...gone are the dark clouds that had me blind.
Min kollega vaknade i morse med Johnny Nash låt i huvudet och fick en känsla av en uppenbarelse. Sen gick hon hela förmiddagen och väntade på att något speciellt skulle hända. Vid lunch hade hon nästan gett upp hoppet. Och vid tre-tiden såg hon lika hålögd ut som alla andra vid kaffeautomaten. Vid femtiden gav hon upp och gick hem. Men ändå. Fatta vilket härligt uppvaknande?
Det fick mig att tänka på min egen morgonrutin. När jag (till slut) vaknar efter att stängt av väckarklockan ganska många gånger efter den första ringningen, är det mycket suck och stön medans jag släpar mig till duschen där jag försöker vakna till. Därefter lite smink för att åtminstone se lite levande ut, och till sist, det som ger mig utbrott varje morgon, hitta något i garderoben att sätta på mig. Och det är inte en uppgift för de icke-tålmodiga. Allt är svart. Allt ligger i en hög längst in i garderoben. Allt är skynkligt. Oftast har tröjan som jag ska ha just den dagen "försvunnit". Och oftast slutar det med att jag stoppar in huvudet i en klädhög och skriker ut min frustration. Sen tittar min tålmodige T på mig som jag är helt slut i huvudet och då känner jag mig som en trotsig tonåring som inte riktigt kan erkänna att det är mitt eget fel. Iallafall. Sen unnar jag mig eventuellt ett glas c-vitamin. Springer till t-banan eftersom jag efter klädincidenten (och kanske att jag stängde av väckarklokcan lite väl många gånger) har hunnit bli sen igen. Missar precis tåget och får vänta 10 minuter (vilket är extreeeeemt länge i t-banevärlden) och krossar därmed alla små marginaler som jag hade. Blir sen till jobbet och hejar surt till alla kollegor eftersom jag inser, once again, att jag måste sitta kvar längst av alla. And so a new day begin....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar