Ja boken alltså. Ansiktsboken, fejjan, facebook, whatever. Är det så så jäkla kul egentligen? Jag vet liksom aldrig vad jag ska göra där. I början var det lite kul att snoka runt bland folks fotoalbum och se hur mycket folk gått upp, hur många barn de har, hur deras liv verkar vara. Men den nyfikenheten gick ju ganska snabbt över. Sen när andra började lägga ut bilder på mig, mindre smickrande I might add, så försvann ju tjusningen med det när jag insåg att andra förmodligen gjorde samma sak med mig (eller så bryr de sig inte ett skvatt, men jag kan väl få tro att någon åtminstone bryr sig..). Och det är ju inte direkt så att man kan skryta med något lyckat glamourliv, typ in your face, kolla vad lyckad jag har blivit. Och då är det ju ganska meningslöst. För det är ju det man vill göra. Sen är det ju det här med hur många vänner man har. Tydligen är det pinsamt att ha under 100 (yepp, jag är pinsam). En av mina kompisar ( på riktigt alltså, inte bara fejjan-kompisar) har över 600 "vänner". Det är ju helt sjukt. 600! Jag känner knappt hälften av mina få stackare som jag har på min lista. Och det sjuka är att jag säkert inte ens skulle hälsa på dem om jag skulle träffa på dem då jag för det första inte skulle känna igen dem och för det andra kände vi knappt varandra i skolan så ska man helt plötsligt vara typ bästisar på Facebook. Nuförtiden går jag bara in där om jag får ett mail, vilket jag blir varse då jag går in i min hotmail. Så varför inte bara skicka mailen dit? Ja jag vet inte, tror jag börjar bli för gammal för det här med intniten (som min farfar kallar det. Bör helst uttalas med Öviksmål. Och ja det betyder internet.)
Anywho, här är en till som är lite irriterad över vissa grejer med Fejjan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar