Ikväll är jag ensam, men har ändå gott sällskap i form av Mr Pringles, Mrs Pepsi och eh, fröken lösgodis. Men iallafall, när jag är ensam brukar jag passa på att se filmer som T inte är intresserad av vilket är pretty much allt jag tycker om, men hur som helst. Främst väljer jag filmer som får mig att stortjuta från första scenen till den sista. Vet nog inget som är så skönt som att få sitta ensam och hulka helt okontrollerat till en film. Jag känner mig inte helt bekväm att gråta till filmer när jag tittar tillsammans med andra. Inte ens med T. Han har nämligen en tendens att liksom, fast han vet att jag gråter, böja sig fram för att få en ordentlig titt på mitt uppsvullna rödgråtna ansikte och fråga "gråter du?". Varför ens fråga? Eller ens bry sig? Och varför måste han se det? Tror det är någon slags tvångsgrej för det händer i princip varje gång. Och får mig på dåligt humör varje gång.
Iallafall. Ikväll står mitt val mellan att slökolla när Meryl Streep som vanligt briljerar i The Devil wears Prada på 4:an eller gråta mig uppsvullen till My life without me. Vet inte hur många gånger jag har sett den. Och jag gråter lika mycket varje gång. Helt underbar liten film som jag kan rekommendera starkt. Sen den. Helst ensam. Om ni har en lika nyfiken/dryg sambo som jag vill säga.
(Skit, nu fick jag dåligt samvete. Han är för övrigt underbar ju och vi har ju alla våra små egenheter. Och det där är hans. Eller ja en av dom alla, men who's counting?)
Tror att T måste gå i terapi för det där. Det är inte sunt att inte kunna gråta loss ordentligt ibland. Och i synnerhet en riktigt härlig kollektiv gråtning kan göra underverk med vem som helst. Ni kanske ska börja terapiarbetet med lite klassiska OS-segrar eller VM-guld typ. För att sedan gå vidare till lite tyngre grejor, typ Spårlöst försvunnen, för att avsluta med the big test, en romantisk komedi. T måste bara våga släppa loss lite och vara sig själv.
SvaraRadera