Alltså...

...jag måste bara ta upp det här med Sex and the City 2. Ju mer jag tänker på den ju sämre tycker jag att den är. Och det är så trist för jag vill verkligen tycka om den. Men det går liksom inte. Det handlar egentligen inte om att den var så överdriven (hej skyhöga klackar i öknen och balklänning på marknaden i 40 gradig värme), det är ju det man gillar med serien, att den är lite over the top. Det är ju som det ska vara. Man skulle förmodligen vara ännu mer upprörd om Carrie hade på sig ett par fotriktiga vandrarkängor när hon vandrade i öknen. Utan det som gjorde den så dålig var att den kändes som ett projekt ingen egentligen har lagt någon själ eller kärlek i för de vet att den ändå kommer fylla biosalonger världen över hur dålig den än är. Därför sätter de ihop ett helt meningslöst manus ingen bryr sig om och ger 90 % av budgeten till en stylist som fått en massa priser för sitt arbete i serien och nu måste på nåt sätt överbevisa hennes tidigare arbete genom att bara sätta ihop helt galna outfits och glömmer bort stilen och känslan mitt upp i allt. Istället blir det en uppvisning i den ena bizarra outfiten efter den andra.

Sen slänger de in Aidan i handlingen så att man ska tro när man ser trailern att det är värsta triangeldramat på gång och ojoj vad mycket det kommer hända tänker man, sen en liten resa till Abu Dhabi som tar upp hela filmen, lite exotiskt sådär så att folk inte ska tröttna på New York (även om det var det som var charmen med hela serien), lite kulturkrockar som egentligen bara visar amerikanarnas trångsynthet till andra kulturer än något annat. Vet inte riktigt vad de vill visa med det, hur härligt och fritt USA är jämförelsevis med alla andra ”konstiga” länder och kulturer lämnar bara en bitter eftersmak som inte alls känns rolig på något sätt. Sen kryddar de hela den här härliga blandningen med lite buskishumor, Samanthas klimaktierieproblem och kåthet, Carries helt bisarra garderob, de två bögarna som hatat varandra i varje säsong av serien tvingar de ihop till ett par, eftersom, ja, de är de enda bögarna i filmen helt enkelt. Stackars Charlotte får rollen som någon slags osäker överarbetad mamma som egentligen inte alls är överarbetad eftersom hon inte har ett jobb men däremot en barnflicka, och min älskade älskade bitska och cyniska Miranda får nöja sig med att se ut som ett fån i opassande kläder och gå runt med en ordbok för att få flika in lite arabiska översättningar här och där i det där konstiga landet som inte alls är som USA.

Vad hände med seriens kärna? Själ? Känsla? Vad hände med den kvicka dialogen?

Jag förstår att man måste utveckla konceptet. De blir äldre. Andra problem uppstår. De kan inte vara kvar i samma situation som de var förut, jag fattar det. Men man kan ju göra det på ett smartare och smidigare sätt än att förvandla alla karaktärer till parodier på sig själva. Behöver man framställa fyra smarta självständiga kvinnor till puckade bimbos bara för att det ska bli underhållning? Serien var väl ett ypperligt exempel på att det är just det man inte behöver göra?


Back in the good old days...