Ja, vad man än tycker om monarkin och medias hetsiga bevakning av Victoria och Daniels bröllop så gick det inte att bli smittad. Vilken dag i kärlekens tecken (sorry, var tvungen...)! Igår satt vi några tjejer bänkade framför tv:n och såg på vigseln med näsdukar i högsta hugg. Sen sprang vi ut i folkmassan för att åtminstone försöka fånga en liten skymt att de lyckliga tu. Vi lyckades fånga deras ryggar men fick en bättre glimt av kungaparet och de norska och danska prinsessorna. Vi kände oss ganska nöjda med det och armbågade oss genom alla kärleksfirade människor och tog en paus på Debaser med öl och mat istället. Men några av oss (jag och S) var inte riktigt tillfredsställda så vi satte oss igen framför tv:n och snörvlade oss igenom Daniels tal. Vad duktig han var. Helt utan fusklapp eller stödord. Med en massa känslor inombords. Med sina närmaste precis bredvid sig. Och 400 gäster och hela världens kungahus framför sig. Och bevakad av Sveriges befolkning och en kritisk journalistkår. Tror inte någon skulle kunna ha gjort det bättre. Eller ärligare och mer äkta.
För det är det jag tror är orsaken till det stora intresset. För att använda ett slitet uttryck, han är en kille av folket. En vanlig Svensson. Och de har fått kämpa för sig kärlek. Och det känns så äkta. Det kan inte finnas någon som tvivlar på deras kärlek när man ser Victoria lysa bredvid honom. Vilken vacker brud.
Nä, igår fick man lämna sitt cyniska jag hemma och bara svepas med av det största av allt. Kärleken. Hur klichéartat och töntigt det än låter.
Läs Karin Thunbergs krönika från gårdagens Svenskan där hon sammanfattar det hela mycket bra.
Och jag håller med Kristian Luuk om den mest oförglömliga händelsen från gårdagens bröllop, vilket inte var Victorias vackra klänning eller Daniels tal. Utan ett citat från ärkebiskopen under vigseln när han riktade sig lite mot Daniel och sa:
"Den som är modig, törs bli buren".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar