Pausfågel

Whenever I´m down I call on you my friend

Imorgon ska jag vara lite våghalsig och åka tåg med SJ. Man måste utsätta sig för utmaningar här i livet har jag hört. Och det mest våghalsiga är väl att åka tåg nowadays? Iallafall, då jag ska träffa några av mina absoluta favoritpersoner i helgen (även om det saknas en hel del) snurrar den här låten om och om igen i huvudet.

När vi gräver guld i Kanadaaaa

Som ett resultat av det här soffliggandet som jag ägnar en stor del av mitt liv åt är att jag har blivit lite lätt besatt av OS. Jag sitter som förhäxad framför tv:n och sliter mitt hår av spänning (vem visste att längdskidor var spännande? Det har jag helt missat!) när de svenska åkarna stakar sig fram i spåren och jag liksom kan känna mjölksyran i benen. På dagarna googlar jag omkring för att kolla in dagens schema. Och blir på riktigt besviken om det är typ curling eller backhoppning bara. Apropå backhoppning, är det någon som tycker det är spännande, jag fattar inte, det är ju helt sjukt långtråkigt att titta på iallafall. Och som sagt, eftersom jag slukar det mesta inom OS just nu har jag försökt ge det en chans. Men icke. Lite onödig sportkuriosa, om man nu kan kalla det så (det är kunskap av den onödiga karaktären som fastnar hos mig har jag märkt), så är tydligen anorexia ett stort problem bland backhopparna. Det var lite..ja, lite obehagligt på någe vis.

Anywho, ikväll tog vi ett guld. Igen. Shit vad bra de är. Det var spännande hörrni. Stafetten. Jag kunde inte titta på hela loppet. Jag brukar bli kissnödig ungefär när spänningen är som värst. Konstigt det där hur det liksom tajmar.

Nu är det snart läggdags så man kan upp och se hockeyn imorrn kl 06. Det gäller att göra rätt prioriteringar i livet.

Walking on sunshine

Idag har jag blivit bländad av solen och känt en strimma hopp inför ljusare tider. Det kanske snart kommer en dag då jag inte bara vill åka direkt hem och lägga kroppen i viloläge utan onödiga stopp och möten med människor jag tycker om men inte orkar träffa. Låt oss hoppas. Jag börjar nämligen bli enormt uttråkad på att vara trött och energilös utan någon egentlig anledning. Tror nästan att jag börjar få liggsår. Och en risk att ha närt min sociala fobi ännu mer. Blir ett krävande jobb i år att fixa till det. Många besök på uteserveringar och sånt där jobbigt. Men skit i det nu, just let the sunshine in!

Monday bloody monday

Idag är en dag som inte borde få kallas dag. En måndag som nästan inte ens är värd att kallas måndag. Sånt som skulle hända hände inte, saker hände som inte skulle hända, har ont där man inte ska ha ont, har ont där jag brukar ha ont men inte vill ha ont, fick inte saker gjorda som skulle bli gjorda.

Nu väntar diskhögen som växer fast jag inte äter. Inte på sånt som behöver diskas. För att min konstanta grundstatus är lathet. Jag gör allt för att göra så lite som möjligt. Det mesta är en ansträngning. Det här är en upptäckt som jag inte är speciellt stolt över.

Sen en genomgång av räntesatser och lån. För mig är det lite lika som en tur till helvetet fram och tillbaka. Jag får exakt samma kalla kårar som jag fick när det var dags för matteläxan. Matte är allstå synonym med helvetet. Jag känner mig lite yr, trött, febrig, får ont i magen och måste ligga i fosterställning. En slags förberedelseritual kan man säga.

Det här är en dag, som tydligen vill kalla sig måndag, som bara bli bättre och bättre.

Lördagspepp

I dessa tider med kyla, snökaos och mörker, en vinter som vägrar släppa taget och aldrig låter oss se skymten av sol, måste man försöka hålla humöret uppe på nåt sätt. För mig funkar det bäst med musik, vilken sort är väl lite beroende på dagsformen. Men idag lyssnar jag på något som inte kan få mig på dåligt humör även när jag tittar ut genom fönstret och ser en grå himmel som ligger så lågt att det känns som man måste ducka för att inte slå i huvudet och hotfulla istappar som ser ut som värsta sortens krigsvapen. Blir man inte glad av David Bowie och Modern love...då är man lite konstig. Ja det tycker jag nog. Konstig.

To cut or not to cut...or how to cut or how not to cut

Så, jag var hos frissan i veckan. Det finns egentligen en massa att skriva om det, eller egentligen kan man sammanfatta alla mina besök hos frisören på samma sätt; de börjar med hopp och slutar med missnöje, men det skulle bli en dyster läsning så här i helgtider. På fredagar ska man vara glad även om det ser ut som någon har kissat vågrätt på ens skalle. Därför tänkte jag bara återge lite av själva diskussionen jag brukar ha med frisören innan vi bestämmer vilken riktning vi ska ta gällande min enormt modiga och nydanande frisyr. Jag menar det krävs mycket mycket tankeverksamhet för att se alldaglig ut. Det är inte så jag ser ut när jag vaknar om man säger så.

Frissa: Ok, så hur känner du för att klippa den här gången då?

Jag: Ja, alltså jag har ju verkligen varit lite sugen på kort ett tag, typ en page eller nåt, men samtidigt vill jag ju ändå ha kvar det långa håret eller kanske bara till axlarna men det är ju lite trist, sen vill jag verkligen klippa lugg men det är ju så himla jobbigt att hålla på med och det är ju ändå inget fel att ha allt i samma längd fast med volym, men jag vill inte ha uppklippt, iallafall inte så mycket så att det blir en midja men jag vill verkligen ha mycket volym för jag vill inte ha bara platt hår och så funderar jag på att göra det mycket mörkare men ändå vara blond men inte sådär jätteblond att hela håret är ljust utan lite blandat men mest mörkt kanske bara i botten men ändå ljust, typ brunljust fast mest blont men inte gult utan lite mer vitblont. Typ lite så.

Frissa: Ok, så jag klipper någon centimeter på topparna då och lägger i lite slingor på utväxten helt enkelt?

Jag: Ja precis

Nä, fick inte Jennifers hår den här gången heller. Hur svårt kan det vara!?

Klottrare

Den fina filmen om förhalning hittade jag förresten på en inspirerande blogg, ja om man nu är intresserad av teckning och illustrationer vill säga annars är den förmodligen helt ointressant, som heter Doodlers Anonymous. Och ja, att kalla de medverkande för klottrare är väl lite blygsamt. Eller, det är ju en smaksak i och för sig. Ta en titt vettja och avgör själva.

Som den här fina bilden av Christina Vantzou till exempel skulle jag ju gärna ta emot om nu någon känner sig sugen att ge mig den. Someone?

Förhalning

Att kalla mig en mästare på att skjuta upp saker och ting skulle förmodligen vara en underdrift. Det är sällan jag går direkt på själva uppgiften jag har tänkt eller är satt på att göra. Vänta, jag ska bara....gå på toa, kolla klart på det här programmet, lyssna klart på den här låten, vänta på att det ska sluta snöa, vänta på att solen ska komma fram, vänta på att det ska bli kallare, vänta på att det ska bli varmare, byta kläder, ta nåt att äta, glo in i en vägg, ta nåt att dricka, kolla på grannarna, svara på det här mailet, vänta på att jag får det där mailet, vänta tills det helt enkelt bara känns lite lite bättre.

Ibland är det ganska skönt att upptäcka att det finns fler som är lite som en själv. Som i den här fina lilla filmen här ovan.

Procrastination is watching videos on You Tube.

Fettisdagen

Dagens äckligaste ord måste vara köttsemla.
Jag mår illa.

Helping real women with real problems

De senaste tisdagarna har jag av en slump hamnat framför Trinny and Susannah take on America. Låt oss bara säga att inte är något annat på TV just då. Iallafall. Av någon anledning slutar det alltid med att jag sitter där och fånler medans tårarna forsar rakt ner i middagstallriken (ja jag äter ganska ofta middag framför tv:n. It´s the international way). Vet inte om det är deras burdusa sätt att dra och slita i de stackars alldagliga kvinnornas bilringar och slappa magar som triggar igång mitt känslosystem. Jag tror i och för sig den främsta orsaken är att se alla dessa utåt sett normala kvinnor ha ett sånt extremt dåligt självförtroende att de nästan blir äcklade av att se sig själva i spegeln. Så himla tragiskt. Och sen så kommer dessa två brittiska ladies och bara ger dem värsta sjävförtroende boosten bara genom att få dem att klä sig rätt. Sen gråter alla på slutet eftersom de har blivit så himla snygga. För de har ju såklart bjudit in alla de känner från familj till kollegan de knappt känner för att visa sitt nya snygga jag. Som de blivit utan att operera eller fettsuga sig dessutom. Vilket förmodligen är lite av en sensation i staterna.

Så summa summarum? Att jag har ett litet problem som jag ska jobba med. Men. Tydligen ska man inte heller underskatta vikten av yta.

This used to be my playground

Live and learn

Well the years they flew

And we never knew

We were foolish then

We would never tire

And that little fire

Is still alive in me

It will never go away

Can't say goodbye to yesterday

Sicken fölkfest

Mello schmello. Sandvikarna var på g det må jag säga. Det var fjädrar och ballonger och tjo och tjim. Folk hade satt på sig sina allra största urringningar och tryckt in sig i sina allra tightaste paljettfodral för att fira folkfesten. Som vanligt stryker jag längs väggarna och arbetar frenetisk med mitt öppna sinne, jag dömer ingen jag dömer ingen. Vet aldrig hur jag ska handskas med sådana här sociala sammanhang. Jag menar, vad händer om jag träffar någon jag känner? Tydligen något extremt obehagligt om man ska döma efter mitt beteende.

Anywho...som vanligt var det fel låt som vann. Vem trodde annat? Jag menar Andreas Johnson. Hej slätstruket. Ser ut som det blir en riktig varierande final. Verkligen. Så många olika typer av artister och låtar som inte alls låter eller ser ut som varandra.

Och ja det stämmer att jag på allvar är upprörd över detta. Orkar inte ens bli upprörd över att jag är upprörd. I´m screwed.

För övrigt var den största behållningen under kvällen ett uppträdande som inte ens var med och tävlade. Som det brukar vara med andra ord. No words needed.

Mello

Jamen, då drar väl jag till Mello då och dömer ut folk på plats so to speak. Later.

Bilden lånad härifrån

I wanna be somewhere else

Back to the eighties

Idag kom T hem fräsch som en nyponros med nyklippt hår och såg ut som en nyfönad Rick Astley. Och ja, jag gillade ju Rick under hans prime time men ja, jag vet inte om jag behöver...iallafall enough said. För det var inte det jag skulle komma till utan att jag, när jag såg T gå omkring med sin fluffiga man, plötsligt fick en stark längtan efter lite musik från the eightes. För helt ärligt, man kan håna det årtioendet hur mycket man vill, men en hel del götta kom det ur det ändå? Eller? Nej? Ja, ska inte gå in närmare på det utan helt enkelt bara bjussa på en riktigt gammal goding som kanske är en av de bästa som kom fram under den tiden. För övrigt älskar jag videon. Det behöver ju liksom inte vara så svårt. Egentligen räcker det med en permanent och en fön.



När jag sen sitter och njuter av krulliga hockefrillor så ser jag i mitt högra öga att min absoluta favorit at the moment Bon Iver minsann gjort en cover på den här låten. Vi är så lika han och jag. Great minds think alike.



Jaha, inte slutar det där för då helt plötsligt ramlar jag över den här videon med Bon Iver och Lykke Li. En sån spontan "här-står vi-och-liksom-bara-tar-vad-som-helst-till-instrument-för-vi-är-så-talangfulla-och-måste-bara-få-sjunga-nuuuuu" video.



Efter den kände jag mest en viss bitterhet över att inte vara ung, full av talang, bo i LA och dessutom kunna ha jeans med hög midja utan att få tre kärringmagar på köpet. Såatte...där tog det liksom slut.

Positive thinking

This charmed life

Det här var ju svindrygt...måste man liksom skriva minst en gång om dan? Tänk om man är helt tom i huvudet då? Eller att det inte har hänt något värt att nämna? Ska man liksom plocka godbitarna ur ens händelselösa liv och skriva något tänkvärt och charmigt eftersom det är vardagen som är livet?

Ok. Så. Imorse "försov" jag mig. Igen. Sen hade jag ett möte. Sen ett möte till. Sen ett möte till. Sen åt jag lunch. Medhavd. Och det var ju lite ovanligt. Sen försökte jag vara kreativ. Det gick inte. Så då gjorde jag lite private stuff. Sen försökte jag vara kreativ igen men då var det dags att gå. Intensivpass (duh..). I en sal utan luftkonditionering. På riktigt. Den var alltså trasig. Efter fem minuters uppvärming trodde jag på allvar att någon slängt en hink svett på mig utan att jag märkte det. Sen kändes det som jag vadade i svett i 55 minuter. Sen tog jag bussen hem. I svettkläder. Och luktade svett. Snip snap snut, så var dagen slut.

Inte inspirerande? Well, up yours, life!

Vägsalt

Melodifestivalen igår. Ja, what to say? Inte mycket egentligen.
Kvällens bästa kommentar i tv-soffan: "Mä, hur fan orkar man skriva en låt om vägsalt liksom?"
Kvällen största frågetecken: vilken roll hade hade killen med rastaflätor som satt ihopkrupen på scenen? Sen undrar man ju om resten av bandet var nöjda med sin prestation. Liksom, yes där satt den, kände verkligen att vi fick till rätt pose under hela låten, det här gjorde vi bra grabbar!

Jamen precis exakt så

Hi, my name is Jo and I´m an addict

Jag har en del problem det har jag. Men ett ganska stort är att jag inte kan gå in i en affär utan att vilja ha iallafall hälften av allt som hänger där. Jamen, liksom en tröja för 150 kr, vad gör det . Nästan så att jag är oförskämd att inte köpa den om den nu är så billig. Så. Då köper jag den ju. Förmodligen är den svart. Eller randig. Antagligen från H&M eller nån annan billighetskedja där kvaliteten går att diskutera. Sen gömmer jag mina köp för Mr T. För jag kan inte stå för mitt beteende. När han frågar om jag har en ny tröja på mig så ba, nej men gud nej, den här köpte jag i somras, den har jag haft på mig skitmånga gånger har inte du sett den förut?

Februari hade jag tänkt skulle bli en vit månad. Fast med shoppingförbud dårå. Kan väl inte vara så svårt, det är ju bara att hålla sig undan affärer. Tänkte jag. Men glömde bort att jag jobbar i stan, i princip granne med H&M. Sen glömde jag också att jag inte har någon som helst karaktär. Så i fredags kom jag hem med den här. Tror nämligen inte att jag har en med knappar i ryggen.

Bild från Monki

Das house

Det där radhuset, som egentligen är vårat men som hamnade i någon annans händer. Jag hoppas för deras skull att de inreder den så som den värd. Något annat vore en skymf mot, ja mot, mot mig!

Don´t you love me that way

2009 var Laura Marling mitt soundtrack. Det var hon som fick mig att komma ihåg att man faktiskt kan ligga på soffan och lyssna på musik utan att göra något annat. Hade liksom glömt bort det. Inte bara i ipoden på väg till jobbet eller i bilen. Utan faktiskt bara lyssna. Att det är själva aktiviteten i sig. Lyssnandet. Det gjorde man ju jämnt förut. När man fortfarande bodde hemma. När man hade ett eget rum. Innan internet. Värsta ritualen hade man. Lite rökelse, släckte ner, satte i en skiva i stereon, la sig raklång på golvet och lyssnade.



Finns en chans att Bon Iver blir årets soundtrack. Och ja, är en aning svag för akustiska framträdanden. Det stämmer.

If I stumble, they're gonna eat me alive

Jahapp, såatte..ja, jag kanske ska testa då eller? Det kan ju inte vara farligt det här med att blögga. Everyone is doing it...