2009 var Laura Marling mitt soundtrack. Det var hon som fick mig att komma ihåg att man faktiskt kan ligga på soffan och lyssna på musik utan att göra något annat. Hade liksom glömt bort det. Inte bara i ipoden på väg till jobbet eller i bilen. Utan faktiskt bara lyssna. Att det är själva aktiviteten i sig. Lyssnandet. Det gjorde man ju jämnt förut. När man fortfarande bodde hemma. När man hade ett eget rum. Innan internet. Värsta ritualen hade man. Lite rökelse, släckte ner, satte i en skiva i stereon, la sig raklång på golvet och lyssnade.
Finns en chans att Bon Iver blir årets soundtrack. Och ja, är en aning svag för akustiska framträdanden. Det stämmer.
Oj oj oj, dags för en ny blandplatta? Linda like. Ska ner i källaren och rota fram några gamla rökelser så vi får ta oss an andra delen från Skräpos senaste. Det är väl recensionen du väntar på, och därmed håller oss på halster, right?
SvaraRaderaKommer kommer!
Mycket riktigt. Ingen recension = ingen skiva
SvaraRadera