Efter en mysig midsommarhelg i norrland med de finaste vännerna tog jag med mig en fökylning deluxe hem. Med tanke på att jag inte varit förkyld alls under de senaste fem åren så känns det en aning maxat att bli dunderförkyld två gånger under loppet av en och en halv månad. Ännu en gång känns hjärnan som den badar i snor och huvudet som ett enda stort känselspröt som inte tål soljus eller ljud högre än viskningar. Det blir inte bättre av att det har varit typ 30 grader varmt idag och man egentligen ska hänga på en uteservering och njuta av sommaren. Jag hoppas hoppas, mest för den skyldiga smittobäraren (kom ihåg jag vet var du bor...), att den är på kortvarigt besök. Just saying...
Just ja, skulle tänka bort den här förkylningen den här gången. Därför har jag pallrat mig till jobbet i två dagar och smittat kollegor istället. Stay positive!
Idag har det varit en riktig lyxdag, ledig från jobbet, fint väder och kaffe på balkongen. Men i vanlig ordning när jag har hela dagen fri gör jag ändå allt i sista minuten och har nu en kvart på mig att packa och göra mig resfärdig för resan upp till Norrland. Har suttit och gått igenom olika midsommar-outfits, man måste ju ha klänning på midsommar känns det som. Men jag kommer på mig själv när jag ser små sommarklänningar framför mig som man badar av svett i att jag bor i Sverige. Och ska upp till Norrland. Det är juni. Det betyder inte att det är lika med varmt. Det betyder snarare att jag får byta ut mina klänningar mot jeans, fleece och mössa. Blir lika sur varje gång. Det går liksom inte att vara fin i det här landet. Man måste tänka praktiskt. Ha praktiska kläder. Som är varma. Praktiskt tänkande överhuvudet är inte min starkaste gren. Så jag chansar nog och slänger ner den där blommiga klänningen ändå, om jag så ska ha fleecedräkt och vinterkängor under!
I höst, eller jag tror till och med man får vänta ända till december, kommer Sofia Coppolas nya film Somewhere. Ja om den kommer till Sverige vill säga. Är ju inte självklart tyvärr. Jag är en riktig sucker för snygga filmaffisher och bra trailers. Och den filmen vill jag se bara av att titta på affishen. Men efter att ha sett trailern så blev jag ännu ivrigare. Länge sen man såg nåt med Stephen Dorff. Och Elle Fanning blev jag totalt knockad av efter att ha sett Phoebe in Wonderland för nåt år sen. Hur bra som helst.
Jag gillar Sofia Coppolas filmer. De har något melankoliskt och tragiskt över sig som inte riktigt går att ta på men som hela tiden finns där. Känns som den här andas lite Lost in translation. I like. Sen är ju en bidragande faktor att hon har så jäkla bra musk i filmerna också!
Ja, vad man än tycker om monarkin och medias hetsiga bevakning av Victoria och Daniels bröllop så gick det inte att bli smittad. Vilken dag i kärlekens tecken (sorry, var tvungen...)! Igår satt vi några tjejer bänkade framför tv:n och såg på vigseln med näsdukar i högsta hugg. Sen sprang vi ut i folkmassan för att åtminstone försöka fånga en liten skymt att de lyckliga tu. Vi lyckades fånga deras ryggar men fick en bättre glimt av kungaparet och de norska och danska prinsessorna. Vi kände oss ganska nöjda med det och armbågade oss genom alla kärleksfirade människor och tog en paus på Debaser med öl och mat istället. Men några av oss (jag och S) var inte riktigt tillfredsställda så vi satte oss igen framför tv:n och snörvlade oss igenom Daniels tal. Vad duktig han var. Helt utan fusklapp eller stödord. Med en massa känslor inombords. Med sina närmaste precis bredvid sig. Och 400 gäster och hela världens kungahus framför sig. Och bevakad av Sveriges befolkning och en kritisk journalistkår. Tror inte någon skulle kunna ha gjort det bättre. Eller ärligare och mer äkta. För det är det jag tror är orsaken till det stora intresset. För att använda ett slitet uttryck, han är en kille av folket. En vanlig Svensson. Och de har fått kämpa för sig kärlek. Och det känns så äkta. Det kan inte finnas någon som tvivlar på deras kärlek när man ser Victoria lysa bredvid honom. Vilken vacker brud.
Nä, igår fick man lämna sitt cyniska jag hemma och bara svepas med av det största av allt. Kärleken. Hur klichéartat och töntigt det än låter.
Och jag håller med Kristian Luuk om den mest oförglömliga händelsen från gårdagens bröllop, vilket inte var Victorias vackra klänning eller Daniels tal. Utan ett citat från ärkebiskopen under vigseln när han riktade sig lite mot Daniel och sa: "Den som är modig, törs bli buren".
Jag har ju som jag nämnt tidigare ett ganska komplicerat förhållande till frisörer. Man skulle kunna säga att vår kommunikation oftast går över varandras huvuden. Idag satt jag trots detta i den ökända stolen igen. Jag drar oftast ut på besöket tills man inte vet om utväxten är en mössa jag liksom lagt på toppen av huvudet eller något slags djur som lagt sitt bo just där. Eller så kan det också vara när jag får kommentarer som ”men gud vad tunt ditt hår känns” när någon (ja just du, T!) snällt kliar en i håret. Vill därmed också bara inflika, nä det är inte tunt, bara slitet. Inte tunt. Slitet.
I alla fall, när jag satt i le chair kom jag på ett till problem som jag har med att besöka frissan, förutom att jag aldrig går därifrån nöjd. För är det bara jag eller är man inte fulare än vanligt när man ser sig själv sittandes i den där jäkla frisörstolen? Det kan till viss del ha att göra med att man sitter och stirrar på sig själv i fyra timmar i sträck. Man börjar se detaljer som man vanligtvis inte hinner se eller låtsas om. Men det är något annat också. Och det är inte att skallen är inlindad i 1000 meter folie. Utan det är något med ljuset kom jag fram till idag. De har någon slags belysning mitt i taket eller någon annan märklig vinkel som lägger skuggor i ansiktet som gör att man ser ut som man inte sett solljus, vatten eller upplevd någon typ av glädje de senaste 50 åren. För jag kan inte alls på något vis hålla med om att det är mig själv jag ser där framför mig.
Jag känner mig som kvinnan i Seinfeld som Jerry träffade som bara var snygg i vissa sken. Det berodde ju på vilken restaurang de åt på om hon var snygg eller inte. Lite så är det hos frissan och jag vill bara dra frisören ut i vanligt så kallat snygg-sken och skrika ”det är ju så här jag ser ut, goddammit”!
När jag skriver det här inser jag ju också att det kan vara förklaringen till varför jag aldrig får den där färgen jag vill ha. För än så länge har det nog inte hänt mig i alla fall. Hur som helst så kan det inte vara nyttigt överhuvudtaget att glo på sig själv i fem timmar i sträck, hur självupptagen man än är!
Så här ser jag ut. Fast ja, lite mer kissgult då kanske... Och minus ansiktet, solbrännan och kroppen. Annars ganska så på pricken.
Jag glömde ju bort förra eller förrförra veckans morsdag (förmodligen för att jag blivit itutad sen barnsben att ”det är inget den här familjen firar, det är bara köpmännens påhitt”). Men tänkte ändå bara sådär spontant, en helt vanlig måndag, passa på och hylla alla fina mammor jag har i min närhet. De blir nämligen fler och fler. Min egen mamma har jag ju redan hyllat (som man hittar här) och någon måtta på hyllningar måste det ju finnas, så det blir inget med det den här gången. Även om hon också räknas in bland alla fantastiska mammor jag har i min närhet. Men för mycket av det goda kan ju som vi alla vet stiga folk åt huvudet.
Jag blir lika imponerad varje gång jag ser och pratar med alla mina fina vänner som har barn, jobb, hus, man, hund, bil och allt som ingår i det där paketet som kallas familjeliv. De har krävande jobb, de doktorerar, reser, går på konserter, bjuder på middagar och hinner samtidigt med att leka med sina barn, hämta på dagis, laga mat från scratch (vilket jag är absolut mest imponerad av, alltid gourmetmat. Vad jag vet iallafall. Jag vet inte ens hur man gör. Hur gör man en redning liksom? Beats me.),bli gravid igen (bara en sån sak...) läsa, springa vårrus, träna och till råga på allt göra imponerande bra musiklistor!
Om man är en sån som jämför sig med andra så skulle man förmodligen aldrig våga skaffa barn i den här bekantskapskretsen. Eller ta med dem en dag på jobbet och visa vad det är för simpelt man pysslar med på dagarna. Snacka om prestationsångest!
Ville egentligen bara säga det.
Duktiga duktiga ni!
Egentligen hade jag velat lägga till en riktigt fining bild här men jag tror jag hade blivit lynchad så jag hoppar det och bjuder på en klassiker som känns lite som vårt soundtrack för säg 5 år sen. Nä ok då...15 år sen! Shit, vad gamla ni är.
Ganska ofta när jag lyssnar på hip hop låtsas jag inte höra de idiotiska texterna. Ibland är ju bara själva låten så bra, beatet och melodin, att jag inte orkar bry mig att texten är nedvärderande, homofobisk eller sjukt våldsam. Det är hemskt jag vet, men jag menar, det får man ju lite på köpet om man nu ska lyssna på den sortens musik, right? Men jag ska inte påstå att det inte är utan en viss touch av dåligt samvete...
Att hip hop världen är sjukt homofobisk är ju känt sen länge. Ett ytterligare bevis på det är att det under de senaste åren smugit sig in en viss tendens att klargöra det faktum att man absolut INTE är gay så överdrivet att det nästan blir komiskt. Eller nästan, det blir komiskt. Nu behöver man bara slänga in frasen ”no homo” i texten så är man safe. Antingen om man slänger in den från början eller så bara i vissa fraser, det är lite upp till var och en, bara man får in någonstans där man kan understryka att även om man rappar om att suga kuk så är de inte under några som helst omständigheter gay. Visst låter det smart? Och så enkelt på något sätt. Liksom ett frikort att skriva om vad som helst. Perfekt. Om man nu är orolig för det vill säga. No homo. Här är iallafall en ganska klockren analys av fenomenet om man inte fattar vad jag menar.
...jag måste bara ta upp det här med Sex and the City 2. Ju mer jag tänker på den ju sämre tycker jag att den är. Och det är så trist för jag vill verkligen tycka om den. Men det går liksom inte. Det handlar egentligen inte om att den var så överdriven (hej skyhöga klackar i öknen och balklänning på marknaden i 40 gradig värme), det är ju det man gillar med serien, att den är lite over the top. Det är ju som det ska vara. Man skulle förmodligen vara ännu mer upprörd om Carrie hade på sig ett par fotriktiga vandrarkängor när hon vandrade i öknen. Utan det som gjorde den så dålig var att den kändes som ett projekt ingen egentligen har lagt någon själ eller kärlek i för de vet att den ändå kommer fylla biosalonger världen över hur dålig den än är. Därför sätter de ihop ett helt meningslöst manus ingen bryr sig om och ger 90 % av budgeten till en stylist som fått en massa priser för sitt arbete i serien och nu måste på nåt sätt överbevisa hennes tidigare arbete genom att bara sätta ihop helt galna outfits och glömmer bort stilen och känslan mitt upp i allt. Istället blir det en uppvisning i den ena bizarra outfiten efter den andra.
Sen slänger de in Aidan i handlingen så att man ska tro när man ser trailern att det är värsta triangeldramat på gång och ojoj vad mycket det kommer hända tänker man, sen en liten resa till Abu Dhabi som tar upp hela filmen, lite exotiskt sådär så att folk inte ska tröttna på New York (även om det var det som var charmen med hela serien), lite kulturkrockar som egentligen bara visar amerikanarnas trångsynthet till andra kulturer än något annat. Vet inte riktigt vad de vill visa med det, hur härligt och fritt USA är jämförelsevis med alla andra ”konstiga” länder och kulturer lämnar bara en bitter eftersmak som inte alls känns rolig på något sätt. Sen kryddar de hela den här härliga blandningen med lite buskishumor, Samanthas klimaktierieproblem och kåthet, Carries helt bisarra garderob, de två bögarna som hatat varandra i varje säsong av serien tvingar de ihop till ett par, eftersom, ja, de är de enda bögarna i filmen helt enkelt. Stackars Charlotte får rollen som någon slags osäker överarbetad mamma som egentligen inte alls är överarbetad eftersom hon inte har ett jobb men däremot en barnflicka, och min älskade älskade bitska och cyniska Miranda får nöja sig med att se ut som ett fån i opassande kläder och gå runt med en ordbok för att få flika in lite arabiska översättningar här och där i det där konstiga landet som inte alls är som USA.
Vad hände med seriens kärna? Själ? Känsla? Vad hände med den kvicka dialogen?
Jag förstår att man måste utveckla konceptet. De blir äldre. Andra problem uppstår. De kan inte vara kvar i samma situation som de var förut, jag fattar det. Men man kan ju göra det på ett smartare och smidigare sätt än att förvandla alla karaktärer till parodier på sig själva. Behöver man framställa fyra smarta självständiga kvinnor till puckade bimbos bara för att det ska bli underhållning? Serien var väl ett ypperligt exempel på att det är just det man inte behöver göra?
..Mr Olle. I helgen fick jag spendera en hel drös med timmar med honom. Det tackar jag för. Vi brukar säga att Olle är min mammas son. Men med tanke på att han helt plötsligt är ca 56 år så kanske vi kan kalla honom mammas sambo istället.
Så här snygg var Scarlett Johansson på gårdagens MTV Movie Awards. Snyggt med grönt. Det ska läggas på minnet. Allstå inför min nästa gala som jag ska gå på...
Den här klubben skulle jag gärna gå på imorgon om jag kunde. Fy fasiken vad härligt att få höra smäktande ballader en hel kväll och få waila till Bonnie Tyler och Boys II Men. I like. http://www.alltomstockholm.se/start/article947015.aos
OM jag var där skulle jag önska: Scorpions ”Wind of Change”, Boys II Men ”End of the road”, Bille Myers ”Kiss the Rain”, Mariah Carey “Without you", Maria McKee ”Show me heaven”, Berlin ”Take my breath away” , Richard Marx “Right here waiting” . Men gud man kan ju hålla på I evigheter, Jennifer Rush “Power of love” kan man ju till exempel inte glömma eller K-CI & JoJo ”All my life”. Ojoj vad man har skrikit sig hes i sin ensamhet till dessa godingar. Hm, att sammanställa en riktigt smörlista kanske blir kvällens uppgift istället för att dammsuga till finbesöket imorgon. Priorities, priorities…
