Nämen såatte...

...jag bloggar lite från mobilen bara, inget märkvärdigt.
Gu så modärn ja ä!

Den där staden

Om det var möjligt för mig att gå på bio just nu skulle jag se The Town. Det är något speciellt med den där Boston-dialekten...Tänk Leo i The Departed eller Matt i Good Will Hunting. Velly nice I say.

Världen utanför

Igår tänjde jag och Oskar lite på gränserna och tog oss utanför vår trygga sfär och åkte tunnelbana för första gången. Vi åkte till söder för lite julshopping, det räckte med tre stationer. Man ska skynda långsamt.

Men det blev ingen njutning direkt. Julshopping är i och för sig sällan det en vecka innan jul. Men jag hade glömt hur det är. Där inne i stan. Det är ju där folket är. De som inte riktigt gillar att man kommer med en barnvagn i trånga gångar, de som glor ögonen ur sig när man försöker amma lite diskret, de som suckar högljutt när de hör barnskrik. Det värsta är att jag kan inte säga någonting. Jag har ju varit, eller är väl kanske fortfarande, en av dem. Känner mig med andra ord ganska splittrad. Jag förstår ju dem, men har samtidigt inget val. Kan ju inte direkt lämna en sex veckors baby hemma ensam för lite shopping. Eller kan man det?

Nälå.

Hur som helst så skippade vi tunnelbanan på vägen hem, var nog stimmig och svettig som det var. En hetsig promenad blev det istället med den här i hörlurarna. Bättre än ett illaluktande tåg....

Som sagt, lite besatt...

App schmapp

Nu är jag äntligen med i matchen...igår köpte jag min första app. Så nu är man liksom lika hipp som alla andra. Äntligen.
Hipstamatic. Känns som jag kommer bli lite besatt av den, eh, appen.

Livet. Det är inget man ska skratta åt. Bara så ni har det klart för er...

I'm never gonna work another day in my life, the Gods told me to relax, they said I'm gonna get fixed up right

Dagens kontor...

Två projekt blev det för mig och Oskar idag. Först besök och sen en lång promenad. Efter det tyckte vi att det fick räcka. Man ska inte stressa. Resten av dagen tog vi igen oss i soffan. Att vara föräldrarledig är ett heltidsarbete for sure.

Å jag rimmar på från underground nivå, siktar mot toppen så högt jag kan nå...

"Så mycket bättre" i 4:an är ju rena räddningen för oss soffliggare utan socialt händelserikt liv. Det är den enda gången vi lägger ifrån oss datorerna och ser på tv. Tillsammans. Händer inte så ofta.
Vilken konstig sammansättning av artister det är. Så random liksom. Och alla är helt kära i Petter. Speciellt Lill-Babs. Eller nä, speciellt Lasse Berghagen. Han kan liksom inte sluta ta på honom. Men det är klart, de har min fulla förståelse...

Alla är ju bra(kind of), men de uppträdandena jag mest ser fram emot är ju Petters och Petra Marklunds. Speciellt Petra. Hon är ju hur cool som helst. Sen hon gjorde Petters Mikrofonkåt har jag inte fått den ur hjärnan. Älskar den. Och vilken star-quality!

A trip down memory lane

Jag skulle ge ganska så mycket för en chans att vara tillbaka i mitt kära 90-tal några timmar och se Suede spela på Cirkus på onsdag. Att de är back in business är ganska så stort i mitt indiepop-hjärta!

Give me some lace

Vet inte om det är för att jag har tillbringat de senaste veckorna i landstingets gigantiska nät-eh,trosor/kalsonger eller för att jag blivit en storkonsument av Tena inkontinensskydd, men jag känner ett enormt behov av att klä upp mig och få känna mig fin. Inte bara en längtan att gå omkring i höga klackar och ha på mig läppstift utan jag menar ända från, ja, scratch så att säga. Jag har väl aldrig varit något stort fan av fancy underkläder även om jag önskar, tyvärr har min bekväma sida tagit över och min låda med underkläder består mest av tragiska urtvättade tantvänliga bomullstrosor. Det här har alltid varit lite av ett dåligt samvete, ja eftersom man gärna vill bjuda på lite mer njutning för ögat till den som ser mig in all my glory än ett par gamla Sloggi. Men varje gång jag fingrar på lite spets i affären så är det lådan med tre bomullstrosor till priset av en som får min uppmärksamhet. Hur som helst, den här pausen i mysbyxans värld får mig dock att önska att jag hade lite mer spets under mina trötta tights och fläckiga amningslinnen.

Hm. Blev det här inlägget en aning too much information? Känns lite så...


Kanske ska man slå till på Gina Tricots senaste? Känns som en bra prisklass för en fattig föräldraledig....

I can't take my eyes of you

Varför visas det aldrig aldrig några bra filmer på tv? Varenda jäkla söndag är det Beck. Hur många Beck-filmer finns det? Eller är det en och samma film som de visar om och om igen? Ibland undrar jag. För de sätter då aldrig några bestående känslor eller intryck, när sluttexten rullar har man glömt vad man har sett.

Ikväll blev jag dock glatt överraskad av 2:an (och yes, sveriges television = no reklam). Som visade en film som definitivt lämnar bestående intryck. Closer. Åh vad jag älskar snackfilmer. Där man satsar på dialogen och inte på dyra explosioner. Där man kan ta på känslorna genom blickar och rörelser istället för plumpa kommentarer. När jag såg Closer för första gången för länge länge sen kunde jag inte få slutscenen ur huvudet. Damien Rice och Natalie Portman. Suck. Så bra.

Livet är inte dagarna som har på dagarna

Allstå, jag vet inte hur länge jag har stört mig på Fritidsresors reklam med Mads Mikkelsen. Inget ont om honom, men jag hör verkligen inte ett ord av vad han säger. Vet inte om han försöker prata tydligare danska, eller "skandinaviska" som en fd dansk kollega kallade det när han tyckte han pratade "tydlig" danska så vi svenskar skulle förstå. Men inte vet jag, tycker bara det blir värre. Det enda man hör Mads Mikkelsen säga är ju något om dagarna, vilket inte riktigt makes no sense.

Hur som helst, det är skönt att veta att jag inte är den enda som har stört mig...

Split personality?

En läskig sak som kom med i det här föräldrapaketet är att man helt plötsligt börjar prata om sig själv i tredje person. "Nu ska mamma göra si och nu ska pappa göra så.." Vad är det med det liksom?

Känns inte ok.

You are my sweetest downfall. I loved you first. I loved you first.

Konstigt det är. Att livet kan ändras så radikalt från en dag till en annan. Fast allt ändå på något sätt är som det alltid har varit. Låter det logiskt? Tror inte att det är det. Ändå anpassar man sig så lätt, ibland så lätt att man inte ens hinner reflektera över vad som händer.

Jag vet att jag är lyckligt lottad. Men jag kunde nog inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle bli så här lyckligt lottad. Jag kan inte sluta tänka på hur bra jag har det. Men hur allt känns så otroligt skört att varje liten hetsig rörelse kan göra att bubblan spricker. För det är lite så det känns just nu. Att vi lever i en isolerad bubbla. Än har jag inte tänkt på hur det kommer bli när den spricker. För i min cyniska värld handlar det oftast om när och inte om. Vet inte varför. För några större katastrofer i livet har jag ju inte varit med om. Kanske är en slags självbevarelsedrift. Även om jag just nu känner mig ganska självsäker att vi kommer klara det även om allt spricker.

Okay. Nu hamnade jag utanför ämnet. Egentligen vill jag bara välkomna en kille som är, efter första sekunden jag vilade mina ögon på honom, den viktigaste personen i mitt liv. Som jag hoppas, och antar i vissa fall, kommer göra mig glad, ledsen, stolt, orolig och alla andra känslor som kommer inta min kropp när det handlar om honom för resten av mitt liv. Jag känner mig redan som ett darrande löv, alla konstiga hormoner åker berg-och dalbana inuti mig.

Gud vilket konstigt inlägg. Jag fattar inte vad jag själv skriver. Min värld är upp och ner. På ett bra sätt.

Operation clean-up

Efter några månaders mental bearbetning samt att våra systrar klämt fram en varsin guldklimp i förra veckan har vi nu äntligen insett att vi också kommer få en tredje medlem i familjen inom en ganska så snar framtid. Det betyder också mer prylar på en lika liten plats som förr. Inte en helt enkel ekvation i vår lilla 2:a.

Bland annat måste jag offra någon av mina garderober. Och jag menar verkligen bara jag, för såhär i jämlikhetens tid så har jag flera överfyllda garderober medans T har en liten ynka. Ibland hör jag lite mutter när han kommer på det, men för det mesta är det förvånansvärt tyst om den orättvisan. Jag tar ju, av förståeliga skäl inte upp det ämnet på tal. Alls. Men hur som helst. Nu kommer det bli ändring på den saken. Och minst en garderob måste tömmas. Jag har skjutit upp detta under en väldigt lång tid, mest för att jag inte har tid. Eller ja tid har jag ju haft, men inte för att städa garderober.

Grejen är att när jag väl börjar, så tar det aldrig slut. Det är kläder kläder kläder. Kläder som jag inte kommer ihåg att jag någonsin har köpt (måste erkänna att jag hittar kläder i min garderob med prislappen kvar. Usch. Ångest). Kläder som jag tror jag kommer använda men aldrig gör det. Kläder som är så slitna men har ett affektionsvärde att det inte går att slänga. Jag provar allt jag kommer över och det slutar alltid minst 8 timmar efteråt med att högen som ska sparas är tio gånger större än den som ska slängas. Ni förstår ju. Detta är ett projekt jag inte gör på en förmiddag.

För någon helg sedan började jag i alla fall lite smått. Med den minsta garderoben. Babysteps. Där det inte bara är kläder utan även en massa annat skit som inte får plats någon annanstans. Gamla dokument. Kassettband. Disketter. Som är så gamla att det inte ens finns någon dator som kan hantera dem. Sen de där kläderna med så kallat affektionsvärde. Vad är grejen med dem? Jag har hur mycket som helst av den varan. Kläder och skor som jag köpt och haft under perioder av mitt liv som jag så gärna vill komma ihåg eller återuppleva eller ja jag vet faktiskt inte. Vad är det med dem som gör att de inte går att slänga? Jag vet ju att jag aldrig kommer använda det igen.

Som de här skorna. De ser inte mycket ut för världen, jag vet. Men jäklar vad jag spanade och trånade efter dem. Alldeles alldeles för dyra var de för min stackars studentplånbok, och inte fanns de i min storlek heller. Men jag köpte dem ändå till slut. Fattig med en storlek för stora skor (det var bra när man var på krogen och folk trampade på en utan att man kände det) använde jag dem till allt och i alla sammanhang. Men äntligen, så här tio år efter, ja så länge har de legat och mognat till sig i min garderob, kan jag faktiskt se på dem med andra ögon och undra vad sjutton jag höll på med. Eller främst, varför sa ingen till mig att de såg för jäkliga ut och kanske inte passar att ha till finbyxorna när man ska på jobbintervju eller den fina toppen när man var ute på krogen? Why? Why?


Ja, de åkte i soporna den här gången!

Jim & Pam

Och här har vi dem idag, Val och Meg. Jim & Pam. De har åldrats med värdighet, non? Very, eh, pretty.

Because you’re the one

Av någon anledning har vi TV4 Film. Tror aldrig någon av oss har zappat oss fram till den kanalen hittills. Det är väl inga direkta kvalitetsfilmer de sänder, men så ramlade jag över en riktig fining till film förra veckan. The Doors. Och ojojoj hejsan alla minnen. Och hej Val Kilmer. Vet inte hur många gånger jag såg den filmen under gymnasietiden. Vi hade en halvtaskig inspelning av den hemma och var det inte jag så var det min syster som tryckte in den i videon minst en gång i veckan (lika ofta blev det dock Mel Brooks ”Det våras för rymden”, men det är inte viktigt i det här sammanhanget). Även om Jim Morrison levde ett fascinerande liv och var en legend på alla sätt och vis så var det nog filmens första scen som fick mig hooked. Jag är en sucker för passionerade kärlekshistorier som på något sätt är dödsdömda redan från start men som man hela tiden hoppas ska överleva alla hinder. Och Meg var ju så fin med sin lugg och sina flower power kläder. Och Val. Ja, no words needed, ni ser ju själva. Det var ju inte alls så att man satt där i soffan och drömde om att någon skulle följa efter en (eller ja inte som en stalker då…) och säga att man är the one. Nä, inte på något vis alls.

http://www.youtube.com/watch?v=k5rPR3vTL3I

Gick såklart inte att bädda in klippet. Men åh klicka på länken för guds skull och kolla…ah sweet love!

And if you fail then you fail but not to us

Det är mycket tankar som rör sig i huvudet när man snart ska fejjsa föräldrarollen. Det är inte bara det här med att man ska gå igenom en förlossning, att allt ska gå bra, om ungen är frisk, kan jag amma, hur gör man sen, blöjor, bajs, ja ganska många frågetecken hopar sig. Men det som jag mest tänker på, kanske inte nojjar över men som känns som den mastigaste biten med hela den här grejen, är hur jag kommer vara som mamma. Eller kanske snarare hur VILL jag vara som mamma. Hur kan jag få den här varelsen till att bli en sådan bra människa som möjligt? Är det dags för mig nu att börja bli insatt i samhällsfrågor, alltid komma med kloka moraliska råd, laga nyttig mat, tänka praktiskt, alltid vara steget före, baka, vara aktiv och sy barnens kläder? Måste jag ändra vem jag är för att bli en sån bra mamma som möjligt? Går det att vara som jag är utan att man förstör en annan människa på kuppen? Eller kommer ungen hamna i terapisoffan om 20 år på grund av mina val? Hur undviker jag att föra över mina egna fördomar (för hur man frisinnad och öppen man än tycker man är så har man dem) och rädslor i uppfostran? Vad händer om jag tappar bort mig själv på vägen?

Jag blir svettig bara av tanken att bli en lattemorsa med de rätta tekniska prylarna, leksakerna och kläderna samtidigt som man måste ha koll på vad det är för kemikalier i babymaten, de senaste pedgogiska trenderna och tycka det är spännande och härligt att vara ute i naturen. Kommer jag att ständigt ha dåligt samvete för att jag inte lagade köttbullarna från scratch, köpt kläder som inte är av organisk bomull eller inte är engagerad nog i dagisaktiviteterna? Någonstans har jag alltid hoppats att det räcker med att slösa med kärlek. Men gör det verkligen det?

Jag har aldrig sett mig själv i den här rollen. Som någon ansvarsfull och vuxen. Som någon som kan leda någon annan. Och det är väl kanske just därför ingen annan ser på mig på det sättet heller, som min kloka vän Självförbättraren påpekade, eftersom det är de signalerna jag sänder ut. Om jag inte litar eller ser mig själv på det viset, hur ska någon annan kunna göra det då? Därför är det helt underbart att läsa inlägg som det hos Popmorsa. Om hur man hanterar mammarollen. Citat som…

”Jag har till exempel insett att jag tycker det är skittråkigt att leka med Hanna. Pyssla, visst, vi ritar och bygger pussel och bakar muffins och läser böcker och gör pärlplattor och halsband osv, men leka..? Nej. Jag tycker det är försvinnande tråkigt. Så det gör jag inte särskilt ofta. Och så får det vara. Jag är inte en SÄMRE mamma för det, för vi gör andra saker. Man kan inte vara allt.”

…gör att jag i alla fall inte känner mig helt ensam i dessa tankar. Alla är inte perfekta. Jag vet att jag definitivt inte är det. Men tycker jag att jag är bra. Då tycker förhoppningsvis mitt barn det också.

Waitin' on the ghost of Tom Joad

Innan jag träffade T kunde jag inte somna utan att lyssna på Ghost of Tom Joad med Bruce Springsteen. När Mr T sen marscherade in i mitt liv och tyckte det var en jättebra idé att dela min 90 cm minisäng i studentlyan blev det helt plötsligt ändring på den vanan. Tyst och mörkt. Så ska det vara. Annars går det tydligen inte att sova. Känsligt. Så Bruce ersattes med charmiga(?) snarkningar istället. Och inte för att jag någonsin har ångrat det. Såklart inte. Men jag kan inte annat än att få en känsla av, ja saknad? melankoli? svunna tider? när jag hör låten och längtar lite efter att vaggas in i sömnen av Brucan.

Karma is a bitch

Det här med att inte kunna passa tider är en av mina minst fördelaktiga egenskaper. En gång hittade jag någon slags förklaring att det är en sjukdom, på riktigt alltså, att man har svårt att beräkna hur lång tid saker och ting tar. I mitt fall är det i alla fall ärftligt i rakt nedstigande led från min kära far som tyckte det var lämpligt att dela med sig av den genen både till mig och min syster. Det är skitjobbigt. Det är respektlöst mot alla som får vänta. Det tär på ens humör. Och ibland på ens kropp. Det har jag fått känna av både en och två gånger, om det inte är magkatarr så är det i ambulansen efter att man stressat med cykeln till skolan och inte ser bilen som kommer.

Men trots det så verkar det som jag ändå inte lär mig läxan. Det där med att ha marginal. Något utrymme finns det aldrig. Men också att ibland, när man redan har störtat tidsplanen i botten, är det faktisk bättre att komma någon minut för sent än att inte dyka upp alls. Det har hänt när jag inte kom till min lektion utan låg med hjärnskakning på sjukhuset eller istället för att sitta på ett möte inne i stan var jag hos doktorn med en stukad fot och ett uppskrapat knä. Vilket hände igår. Man kan ju tycka att om man är 33 år borde man kunna förstå att springa till t-banan när man ska föda om tre veckor inte kommer sluta speciellt bra. Men tydligen inte. För sprang gjorde jag. Och slutade bra gjorde det givetvis inte. För nu sitter jag här. Med en uppsvullen blå fot och ett knä som pulserar varje gång jag rör kroppen mer än en millimeter.

Hur är det man brukar säga? Det man inte har i huvudet får man ha i fötterna.
Eller nåt.

Känsliga läsare varnas. Priset man får betala när man inte kan passa tider...

So beautiful it hurts

Och idag gör det ont lite här och där.

Note to self...

...gå aldrig på en utställning sista visningshelgen. Vi var inte de enda i stan som ville passa på att se Annie Leibovitz bilder på Fotografiska innan den drog vidare för två veckor sen. Har ju bara haft ett halvår på oss att se den så det är väl klart man går sista dagen…Blir så trött. Ett misstag jag inte gör om. Och här tänker jag kasta lite sten i glashus för snart är jag ju där själv, men jeeeezus vad barnvagnar det var där. Överallt. Kan de inte stanna hemma, gå en tid när alla andra jobbar eller nåt? Hehe. Så. Ville bara få ur mig det. Och ja, är mycket väl medveten om att jag kommer se på saken ur en helt annan vinkel om ett par månader. Men jag är inte där än. Nu är nu. Och sen är sen. Och jag gillar att klaga. Moving on.

Fotografiska stora höstutställning heter Fashion! och den ska jag ta mig sjutton besöka så fort jag orkar röra mig mer än 1 meter i timmen. Fast då kanske det är nyhetens behag som gäller och kön ändå kommer ringla sig lång. Man slipper dom aldrig. Folket alltså.

Förra helgen besökte jag i alla fall min egen Annie Leibovitz. Inte fy skam det heller.

Favoritbild av Annie. På favoritparet. Många kopior har gjorts efter denna men de kan aldrig bli så heta som originalet. Right?

For you I´d bleed myself dry

Idag fyller T år. Han som jag delat en ganska så stor del av mitt liv med. Det är så mycket jag vill skriva om honom. Men ibland är det svårt att hitta de rätta orden. Då är det skönt att man kan låna andras.

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min

Ready for the new world?

Där står den. Le vagn. Barnvagnen. Den står mitt i lägenheten. Jag ser den vart jag än befinner mig. Nästan. Jag får en chock varje morgon jag kliver upp och ser något stort svart i periferin. När jag sitter i soffan och kollar på TV känns det som att jag har något i vänstra ögat men inser att det är vagnen som stör synfältet.

Vi reagerar som vanligt olika. T och jag. Han fejjsar, jag förnekar. Han förvandlas plötsligt till en snobb, mumlar något om att man absolut inte kan ha en vagn med solblekt sufflett, går sen omkring och ställer sig i olika lägen i lägenheten för att se hur den ser ut i alla vinklar och drar den framför spegeln för att se om han har det rätta greppet. Själv tar jag förnekelsens väg som vanligt. Rör den inte. Allt blir så verkligt då på något sätt. Går liksom runt den som om den skulle smitta mig med någon dödlig sjukdom om jag skulle råka komma för nära. Undrar varje gång vad den gör där. Är det någon som har glömt den? Ska jag agera på något sätt? Vad gör man med den?

Visst, löjligt kan tyckas, att jag orkar liksom. Det är ju bara en vagn. Ett pyttelitet steg för mänskligheten kanske (ja ja, ok, inget alls), men ett gigantiskt kliv in i den riktiga vuxenvärlden för myself. När kommer jag någonsin känna mig hemma där?

Ovälkommen gäst

Det är konstigt hur man kan glömma bort något som under större delen av ens liv varit konstant närvarande. Min fiende nummer ett, huvudvärken, lämnade mig i mars och har inte synts till sen dess. Men det har hänt så mycket annat med min kropp under de senaste månaderna att jag knappt hunnit registrera det. I veckan dök den upp igen, ovälkommen och bortglömd. Och det är då, när den redan gjort sig hemmastadd och hittat alla punkter i huvudet där den gör som mest skada, jag inser hur bra jag har haft det de senaste månaderna. Som vanligt kommer dock uppvaknandet alldeles alldeles för sent.

The high road is hard to find

Idag känns som en bra dag att lyssna på Broken Bells tycker jag. Lite halvdryg video, men åh sicken bra låt.

Nämen såatte...

...det här valet känns ju jättebra. Verkligen. Tron på människan känns starkare än någonsin. Good work people!

Speciellt sånt här. Det känns ju väldigt tryggt. Som att vi har kommit en lång väg i strävan efter ett rättvist samhälle där alla är lika mycket värda.

Allvarligt. Vilka är dom som röstar på sån här skit? Det är verkligen skrämmande att det är så många som sitter inne på sådana här åsikter och tycker att dessa partier faktiskt har vettiga förslag!

Usch, jag blir rädd!

Fredagsparteeej

Humorprogrammet "Morgonsoffan" som gick i SVT för nåt år sen fick ju ganska mycket skit har jag för mig. Jag såg faktiskt inte så mycket av det men de klipp jag ramlat över har faktiskt inte varit så kassa. Men det kanske är för att Johan Glans har varit med. Kan inte riktigt bli dåligt då känner jag. Eller jo det kan det ju men det blir sällan det.

Hur som haver. Jag hoppas jag inte kommer ha så dåligt ölsinne som stackarn i klippet nedan när jag väl kliver på alkoholen igen!

Underhållning? Nja...

Råkade göra det stora misstaget att ha på kanal 5 när de visade Kungarna av Tylösand igår. Typ som Big Brother fast de inte är inlåsta eller som en svensk Jersey Shore, som den tydligen marknadsförs som också, där ett gäng idioter delar ett hus och ska ta hand om nån surfingshop eller nåt. Det kom inte riktigt fram igår vad de egentligen ska göra där. Förutom att supa och knulla då vill säga. För det var det enda de gjorde. Eller i alla fall det enda de visade. Jag satt och gapade. Och när jag inte gjorde det så jag satt och svor. Rejält. För jag blir liksom förbannad. Inte egentligen över hur mycket de dricker och håller på och svinar sig. De får väl de göra om de tycker det är roligt, och helt ärligt har väl alla gjort det, till en viss grad, när de var runt 20, även om jag absolut inte förstår varför man vill göra det i TV. Utan jag blir mest förbannat att de visar skiten. Nä, förbannad kanske är fel ord. Jag känner mig fasiken kränkt. Är det sånt här tv-cheferna tror att folk vill se? Är det här den underhållning de tycker vi förtjänar när vi har betalat tv-avgiften? Eller är det jag som är ute och cyklar…ser folk på det här? Är det här roligt?

Alltså jag har inget emot realitysåpor. Intriger, skvaller, vackra människor (inte i det här fallet dock), you name it. Det är ju lite kul. Hjärndött, men ändå lite kul. Men att kolla på när folk spyr, knullar och är för fulla för att överhuvudtaget stå på benen klassar faktiskt inte jag som underhållning. Någonstans där drar moralkärringen i mig gränsen.

Läste att deras tittarsiffor har gått ner sen första avsnittet. Vilket bådar gott. Hoppas den trenden håller i sig. Svenska folket kanske har bra smak trots allt. Har tvivlat på det ganska många gånger. Synd bara att jag var en av dem som höll tittarsiffrorna uppe igår. Ska inte hända igen. It´s a promise!

Just nu...

…känns det som om magen är invaderad av en karate-mästare
...känner jag mig som en dålig människa för att jag inte öppnat en enda gravid/förlossningsbok
…skulle jag vilja sova fram till 31 oktober
…känner jag mig ensam i sängen
…känner jag mig ganska lugn
…vill jag krama om min mamma
…önskar jag att just det här var över
…önskar jag att det alltid kommer vara precis som det är nu
…längtar jag efter förändring
…orkar jag inte stressa upp mig över vårt boende
…önskar jag att jag slapp gå till jobbet. Någonsin. Igen.
…känns det som att jag aldrig blir utmanad
…undrar jag vart jag är på väg
…vill jag veta om alla har en 5-årsplan?
…funderar jag på om jag ska ringa frisören imorgon
…vill jag bara ligga raklång
…önskar jag att någon bara talade om för mig vad jag ska rösta på
…hoppas jag att när jag väl väljer så känns det rätt
…kan jag inte bestämma mig om jag ska vara blondin eller brunett
…funderar jag på hur man fyller i blanketter till försäkringskassan
…önskar jag att jag hade köpt den där vinterjackan i lördags
...borde jag packa istället
…kan jag inte riktigt greppa vad som egentligen händer.

Dom kallar oss förbannade och dom kallar oss förslappade

Men gud, jag blir skitstressad över det här valet. Snart är det dags och det känns som jag vet mindre och mindre ju närmare vi kommer. Mest naturligt är ju såklart att, då jag inte är insatt i någon speciell fråga, rösta efter partiets allmänna ideologi och människosyn. Och då har jag alltid lutat mer åt vänster än höger. Men där jag är just nu, om någon skulle fråga mig exakt i den här sekunden, känns det som att jag inte ens vet var jag står i den frågan.

Det är så mycket jag stör mig på hos de rödgröna, töntiga förslag som butlers och ja, Mona Sahlin som statsminister känns inte helt ok om jag ska vara ärlig. Samtidigt känns det inte helt naturligt att rösta blått, med alla deras privatiseringar hit och dit. Skit vad jag stör mig på den här uppdelningen med blocken. Det går ju liksom inte att rösta på ett parti utan konsekvensen att man också röstar på en massa andra partier som man inte alls vill ha att göra med!

Det enda jag vet just nu är att rösta blankt inte är något alternativ. Herregud, då kommer man ju aldrig få klaga på något och hur skulle det se ut? Nä, har man inte varit med och gjort sitt för att påverka när man har chansen så har man inte heller någon rätt att klaga. Och den möjligheten vill man (jag) inte missa. Så något parti kommer få min röst, helt klart. Men vilket? Jag har verkligen försökt att kolla på partiledardebatterna för att bli lite mer insatt, men varje gång kommer jag på mig själv försjunken i helt andra tankar eller att mina ögon helt plötsligt vandrat till modetidningen jag sitter och bläddrar i samtidigt som jag försöker vara samhällsengagerad. Multitasking.

Hur som helst skulle jag behöva en dummy för politiskt korkade. Någon som sitter inne på en sån?

I remember Monday making your eyes red

…still don´t know what it is that I said.

Min kära L förstår inte alls tjusningen med Yeasayer. Så jag testar den här då. Jag ger inte upp. Hej hej fina text.

Enjoy L!

Förra helgens bästa

Det är inte klokt vad lyckligt lottad jag är som har vissa människor i mitt liv. Och som får återvända till ett ställe, där så många minnen har skapats och nya kommer till, och få hänga med de jag tycker om år efter år.

Jag blir nästan avundsjuk på mig själv.

Helgens finaste

By the way...

...ska det kännas som att man har ett helt fotbollslag som gör volter och dansar någon slags riverdance i ultraspeed i magen när man är gravid?

Det är det i sådana fall någon som har missat informera mig om. Men ja, jag har blivit varse kan man säga...

A little superstitious

Jag sitter och läser om missfall, druvbörd (bara ordet får mig att må illa), komplicerade förlossningar och spädbarnsdöd. Inte speciellt smart kanske. Och något som absolut inte får mig att må speciellt bra. Men jag tror att jag har problem. Jag kan inte sluta.

In the name of löööve

Årets första vackra bröllopspar...

Imorgon bär det av norrut för årets andra bröllop. Vi har ju lite av en princip att gå på minst två bröllop per år. Nä inte riktigt, men det känns lite så. Vi trodde nog att 2010 skulle bli ett break mitt i all hysteri, men tji fick vi, för helt plötsligt börjar även gamlingarna i släkten gifta sig. Who knew?

Mina frekventa besök på bröllop blev iallafall lite av en snackis på jobbet häromåret. De flesta kollegor satt lite drömmande och önskade att de också kunde få en bröllopsinbjudan dumpandes i brevlådan när jag satt, ännu en gång, och malde på om mina klänningbesvär. Helt plötsligt suckande en kollega och sa:"ja det var tider det, när man var runt trettio och gick på bröllop var och varannan helg. Nu har det första paret som gifte sig i bekantskapskretsen precis skiljt sig och fler kommer det bli...".

Hon är 36. Cynisk much?

Give me more

Apropå Emmy så var det ju den stora galan i helgen. För primetime tv. Och som den stora serie- och galanörd jag är blev jag ganska så upptrissad bara av öppningsnumret till galan. En kompott av Glee, Tina Fey, Pantertanter-Betty, Mad Men, Lost blandat med lite Bruce. Åh vad jag gillar amerikansk smörig sörja ibland. Eller ja, för det mesta faktiskt. Tänk om svenska galor kunde vara lite mer…amerikanska.

Jag får oftast ont i magen när jag ser de svenska varianterna, det är så himla pretentiösa och taffliga. Publiken sitter stela som pinnar för det är lite fult att skratta och njuta av simpel underhållning och att ställa sig upp och applådera åt någon eller något, ja då ska man helst ha räddat världen, heta Nelson Mandela eller ha tio Oscarstatyetter hemma om man ska vara värd en sån storartad hyllning. Nä, tacka vet jag amerikansk ytlig, glättig, smörig och svulstig underhållning.

The man your man can smell like

Säga vad man vill om tv-reklam, för det mesta är det ju mest irriterande och väldigt väldigt…dåligt. Men så gnistrar det till bland kreatörerna någon gång emellanåt och det kommer en reklamfilm som blir så populär att den till och med får flera miljoner tittare bara på You Tube. Jag menar, man kollar ju inte på reklam frivilligt på nätet om den inte är riktigt riktigt bra. Och det är väl lite som gäller med Old Spice-filmen ”The man your man can smell like” vars byrå Wieden + Kennedy vann Grand Prix i film i Cannes Lions och nu dessutom vann en Emmy förra helgen för bästa tv-reklam i Emmy Creative Arts.

Och jag kan nog inte annat än att hålla med. I like it a lot.

Start the celebration…

Jag är ju en del av en enhet, en klump, en annan slags tvåsamhet, ja jag vet inte vad jag ska kalla det. Men i familjen ses jag sällan som en individ utan som en av två. Vilket jag kommer dras med i resten av mitt liv. Och inte mig emot. Det är värt att offra lite av sin egen individualitet för en syster som M.

Tänk vilken lyx att alltid veta att man har någon vid ens sida och som har varit med om samma upplevelser som en själv och som har funnits där, ibland som huvudperson och ibland i periferin, under hela ens liv. Jag kommer aldrig känna mig ensam. Det spelar ingen roll att vi har slagits, retats och irriterat oss på varandra. Det spelar ingen roll att ingen annan kan få mig så arg att jag bara vill slå henne i magen (men kommer väldigt sällan ihåg varför efteråt). Det spelar ingen roll att jag har spionerat på hennes killar, läst hennes dagbok (regelbundet, sorry) eller spottat henne i ansiktet. Det spelar ingen roll att jag sagt elaka saker väl medveten om var det kommer göra ont.

För det spelar inte heller någon roll att hon sagt att min mun är ful och mina fötter är konstiga, tagit mina kläder utan att fråga eller snott allt mitt godis som jag kämpat med att spara. Spelar ingen roll att hon alltid tror att hon vet bäst eller tycker man ska förstå varför hon är sur utan att veta anledningen. För i slutändan vet vi ju. Det finns ju ingen annan som hon i mitt liv eller jag i hennes liv.

Så. Min andra hälft i denna så kallade enhet, klump, whatever blir väldigt gammal idag. Eller väldigt och väldigt, hon blir i alla fall ett år äldre. Hon har aldrig riktigt gillat det här med ålder. Åldersnojan var stor redan när hon klev in i tonåren. Medan alla andra kände sig vuxna och stolta över att äntligen få inkluderas i den coola skaran av tonåringar så var hon mest upprörd över att inte längre få tillhöra kategorin barn. Så jag ska vara snäll och inte outa siffran. Låt mig bara säga att hon idag når en ganska så, eh, respektabel ålder.

Och det ska vi ju fira så klart. Sådär galet som bara två gravida i sjunde månaden kan. Helt crazy kommer det bli. Believe me.

Grattis fina syster yster!!


Bara för att vi är en klump betyder inte att vi är speciellt lika. Vilket man definitivt kan säga om vår musiksmak. Men en sak var i överens om back in the days. Vi kunde inte gå och lägga oss utan att se videon med Freddie Mercury and Montserrat Caballé. Jäklar vad bra vi tyckte den var! Och är fortfarande ska jag även tillägga.

I Stockholm...

...sätter man på sig sommarskorna i mars och vinterskorna i augusti.

Det är lite så det funkar här. For the big city people. Tydligen.

Bad bad boy come with me

Har en liten liten svag punkt för Eminem. Det ska jag erkänna. Därför är jag också lite lite svag för den här låten. Eminem plus Rihanna. Mycket bra combo. Men det var det här med videon. Eller egentligen har jag inga problem med den, det är väl mest skådespelarna som stör mig. Jag fattar ju det passionerade och destruktiva förhållandet. Men hur många tatueringar han än har och hur många väggar han än slår sönder så är ju Dominic Monaghan för evigt hobbiten Merry. Alltså ganska långt ifrån en bad boy.

Och så har vi ju det här med Megan Fox och hennes läppar. Eller ska det se ut som hon har blivit slagen kanske? För de är ju så uppsvullna att hon inte ens kan stänga munnen.

Ja, jag stör mig lite som sagt. Och då kan man ju tycka att man ska strunta i att kolla på videon och bara lyssna på låten. Det är ju också ett alternativt. Men det blir ju så mycket tråkigare då på något vis.

I'm bad. I mean, really really bad.

Words stuck in my mind

"She wondered how she would feel once the woman in the mirror was nobody she knew. How did one learn to act old?"

”Personal Velocity” – Rebecca Miller

Just doing her thing...

Lite mycket gravidsnack här tycker jag. Måste ändras på. Och eftersom jag har lite svårt att släppa den här låten så bjuder jag på när Robyn tog sitt coola jag till Letterman i somras. Är en aning sen på potäten här kanske, men bättre sent än aldrig!

Jamen tack då

Att vara gravid innebär att en helt ny värld öppnar sig. Därför säger jag idag hej och välkommen till halsbrännan. En bekantskap jag tidigare inte visste fanns. Alltid kul med något nytt. Verkligen.

Gah, jag vill ha!!

I torsdags försökte jag fånga lite av de sista sommarkvällarna och var ute och käkade. På en uteservering alltså. Iallafall. Det här med att avstå från alkohol har ju absolut inte varit något problem de senaste 7 månaderna. Har knappt tänkt på att det är något jag avstår från. Knappt ens när vi var i Frankrike i somras och mina snälla medresenärer sög i sig ett ganska imponeranade antal flaskor rosé framför näsan på mig. De tog seden dit man kommer kan man säga. Men knappt då kände jag att det var någon stor uppoffring. Och det är det ju inte heller. Det är ju liksom inte att jag är någon skåpsupare i vanliga fall och bara kan slappna av med ett glas rödtjut i kroppen. Men ett glas vin efter jobbet en fredagkväll är kanske en av de mest vardagslyxiga vanorna i mitt liv. Och det står jag för.

Hur som helst. I torsdags, när jag satt och njöt av min korg med flottiga nachos och en stor kall cola så svepte det över mig en längtan efter ett mustigt rött vin som bara fyller gommen och värmer kroppen. Och jag kan inte komma över det. Alla tillfällen den här helgen har känts som "rödvinstillfällen". Jag känner lukten. Och smaken. Och allt annat jag trycker i mig är bara simpla substitut och en manöver som min kropp inte alls går på. Vad betyder det här? Är jag en liten smygsupare ändå? Som inte kan kontrollera när alkoholsuget kommer? För just nu tycker jag till exempel att klockan tre en söndag framför datorn är ett riktigt perfekt "rödvinstillfälle". Och att jag offrar mig oändligt mycket att inte göra något åt det.

Stewie

En liten present till syster yster.

I'm right on it!

PR-doktoranden vet det mesta. Därför tänker jag följa hennes råd vad jag ska tänka på så här i tider när kroppen håller på att förvandlas till en flodhäst:

”Ta sovmorgon. Unna dig allt. Gå på bio. Bada badkar. Läs tidningar och magasin. Och planera inte så mycket och tänk inte så mycket för det är helt meningslöst. Dom enda regrets du kommer ha är att du inte tog ännu fler sovisar och inte glodde på tv ännu mer i lugn och ro.”

Give me these moments back. Give them back to me.

Ögonblick från sommaren. Det som nyss var nu. Eller det nu som var nyss.

Dagens citat

“… what really matters is what you like, not what you are like… Books, records, films - these things matter. Call me shallow but it’s the fuckin’ truth” —High Fidelity

Apropå inlägget nedan...

Wax on wax off

Idag på lunchen pratade jag och mina kollegor om hur man vaxar bilen på bästa sätt (don't ask why! Vi behöver semester, ok?!). Och jag nämnde att jag gör som Karate Kid (ja den enda gången jag drog mitt pyttelilla strå till stacken och ”hjälpte” till att vaxa bilen för någon sommar sen), ni vet, wax on, wax off. Men ingen fattade vad jag menade. Ingen. Men hallå, har ni inte sett Karate Kid, skrek jag lite lätt desperat och det visade sig att nej, de har de inte. Sen fortsatte diskussionen, om än lite trevande efter mitt bidrag i ämnet, och jag satt där som ett fån och kunde inte riktigt smälta vad jag just hört. Är det jag som är för gammal, för ung, inte har något liv eller bara rentav är en tönt? Jag vet inte, men det är i alla fall vid sådana tillfällen jag funderar på om det är kanske dags att gå vidare och hitta ett nytt jobb.

Jezus…Wax on, wax off. En klassiker ju.

Dagens låt

Coola coola Beth. Och kanske lite de andra i bandet också. Fast bara lite.

I love you but I hate you

Jag älskar att bo i Stockholm. Jag gillar stan. Jag har inget emot betong, tunnelbanor, folk (ibland) och asfalt. Men. Jag vet inte om det har att göra med att jag är norrlänning och är van med frisk luft och stora ytor. För jag kommer alltid till en punkt ungefär två gånger om året då jag måste bort. Bort bort bort. Det mest intensiva hatet kommer på sommaren. Jag hatar höga hus, små trånga parker, affärer och svettiga turister (och efter att ha bott här i tio år är jag tillåten att vara en dryg stockholmare som irriterar sig på sega turister...man får det då.) I början av juli börjar jag känna paniken komma. Plötsligt får jag svårt att andas. Folket på gatorna byts ut. Ställen som alltid har öppet är plösligt stängda. Gator som brukar sjuda av liv är folktomma. Gator som alltid är trånga blir ännu trängre. Får en känsla av att något stort händer någon annanstans men inte där jag är. Och jag får inte luft. Jag måste åka bort. Där jag kan andas. Få lite distans till allt det jag tycker om men helt plötsligt inte kan vara nära. För att vårt förhållande ska funka i längden måste Stockholm och jag ta en välbehövlig paus.

Det brukar funka att vara borta ungefär två veckor. Men det allra bästa är när det är längre. När jag börjar längta. Det tar ungefär fyra veckor, beroende på hur stort hatet var innan. Ibland känner jag mig inte alls klar men när jag sen ser siluetten av staden närma sig känner jag suget i magen igen.

Men där är jag inte nu. Utan nu är jag i den mest intensiva hatperioden och nedräkningen har börjat till nästa måndag då vi sätter oss på flyget från storstan för en fyra veckors stortadsexil.

Helgens plåga

Värmebölja idag igen. Vi drar därför till vårt närmaste vattenhål på Ekerö, förmodligen för sista gången. Kanske? Det blir family time med besökande kusiner och brorsbarn till T. Grillning. Åka båt. Ligga på bryggan (förhoppningvis). In en sväng till stan imorgon kväll på drink för att fira finaste S och sen Gröna Lund på söndag med 14-åriga kusinen. Och hela helgen ska jag lyssna på Robyn. För jag kan inte bli annat än på bra humör när jag hör den.

So long, losers!

Sun in the sky you know how I feel

Hur slår ens insiktsfulla kollega ihop ett och ett att man är preggo?
Tydligen när man slutar att klaga på sin tjocka kropp varje dag.

Tragiskt. Patetiskt. Ja, ganska många saker skulle man kunna kalla mitt beteende. Visste liksom inte ens att jag gjorde det. Är inte medveten att jag yttrar de tankarna högt, även om det är illa nog att jag bara tänker dem. Men, nu har jag blivit varse och tar åt mig. Man är aldrig för gammal för att ändra på sig as they say.

It's a new dawn
It's a new day
It's a new life
For me
And I'm feeling good

Typ.

The world can be an unfair place at times

I vintras var Ambling Alp med Yeasayer min absoluta favoritlåt. Lyssnade på den hela tiden på väg till jobbet. Och på väg hem från jobbet. Men så blev jag preggo. Och började må så illa att jag inte riktigt visste vilket ben jag skulle stå på. Allt och alla luktade illa. Allt smakade skit. Kroppen gjorde ont. Fast egentligen inte. Men det kändes som varenda kroppsdel värkte för att illamåendet kröp in i varje muskel och nerv. Allt jag brukar tycka om blev äckligt, kaffe, godis, i princip all mat och även musik. Musik blev äckligt. Det var som om mina öron kunde smaka och jag orkade inte med att lyssna. Det här var en stor förändring för mig, musik är något jag lyssnar på varje dag, något som får mig att må bra, kaffet på morgonen och på eftermiddagen är dagens höjdpunkter och redan på måndagen börjar jag längta efter fredagen då jag ”får” äta godis utan dåligt samvete. Ja, jag är en ganska simpel människa. Men nu var allt det, alla små höjdpunkter, borta. Nu, efter ungefär fyra månader av fumlande i någon slags gråzon där inget är roligt, verkligt eller smakar gott, börjar jag hitta tillbaka till någon slags normalitet (om det nu är normalt att flåsa som en flodhäst efter fyra trappsteg, men det är en annan historia). Förra veckan tryckte jag på knappen till nespressomaskinen för första gången sen februari. När kaffelukten började spridas i rummet ryggade jag inte tillbaka av äckel utan kunde till och med andas in och njuta. Och det smakade dessutom gott. Nu har jag inte riktigt kommit så långt att jag har vågat mig på jobbets kaffemaskin så jag sitter fortfarande med min sorgliga vattenflaska och intalar mig att det är i alla fall nyttigt.

Nu tänkte jag testa och se om min eminenta spellista fortfarande ger mig spykänsla eller om Ambling Alp igen kan få mig att säga Yea(sayer), (sorry var tvungen, igen).

Longing for paradise

Idag är det exakt två veckor kvar tills vår semester börjar. Vi vet inte riktigt hur vi ska klara det. Imorse försökte jag mig på lite positiv pepptalk, och eftersom det ligger ganska långt ifrån min natur att göra det, så gav det så klart motsatt effekt. T sa att det gav honom ännu mer ångest när jag ropade ut ett fejk-glatt statement att nu är det minsann bara en måndagmorgon till sen så….Ok, kanske måste jobba lite på det där med det positiva.

Den dagen då semester blir verklighet har vi i alla fall tre paradis som väntar. Och när man tänker så så kanske det är helt ok att jobba några veckor till. Vi får ju lön för mödan i alla fall.

Första anhalten. Because we are worth it!

Copycat?

Christina Aguilera har ju just släppt en ny platta efter några års break. Och nu helt plötsligt jämför man henne med Lady Gaga och anklagar Christina för att härma henne. Men, jag menar Christina var ju hyftsat först med hela den där drrty-looken och blonderat hår och whatever man nu tycker att hon har snott från Lady Gaga. Lite orättvist skulle jag tycka det var iallafall, om man liksom kör på sin grej några år, tar en paus för att föda ett barn eller så och under den tiden kommer en ny stjärna och gör värsta succén över hela världen och alla säger att hon är superoriginell och sen när man ska göra en comeback så får man bara höra att man härmar någon annan. Shit vad irriterad jag skulle bli, för man skulle ju inte vilja ändra på sin grej bara för att någon annan gör något liknande.

Ja ni, problems problems. Det är lite sånt som ockuperar min hjärna, att försöka lösa världsproblemen, när jag ligger här hemma i soffan och snorar och dumglor på MTV (vilket kanske var tio år sen sist jag kollade på. Känns som att slängas tillbaka till gymnasietiden. And I like it!)

Christina Augilera och Lady Gaga. Eller är det tvärtom?

Sicko

Efter en mysig midsommarhelg i norrland med de finaste vännerna tog jag med mig en fökylning deluxe hem. Med tanke på att jag inte varit förkyld alls under de senaste fem åren så känns det en aning maxat att bli dunderförkyld två gånger under loppet av en och en halv månad. Ännu en gång känns hjärnan som den badar i snor och huvudet som ett enda stort känselspröt som inte tål soljus eller ljud högre än viskningar. Det blir inte bättre av att det har varit typ 30 grader varmt idag och man egentligen ska hänga på en uteservering och njuta av sommaren. Jag hoppas hoppas, mest för den skyldiga smittobäraren (kom ihåg jag vet var du bor...), att den är på kortvarigt besök. Just saying...

Just ja, skulle tänka bort den här förkylningen den här gången. Därför har jag pallrat mig till jobbet i två dagar och smittat kollegor istället. Stay positive!

Gla midsommar rå

Idag har det varit en riktig lyxdag, ledig från jobbet, fint väder och kaffe på balkongen. Men i vanlig ordning när jag har hela dagen fri gör jag ändå allt i sista minuten och har nu en kvart på mig att packa och göra mig resfärdig för resan upp till Norrland. Har suttit och gått igenom olika midsommar-outfits, man måste ju ha klänning på midsommar känns det som. Men jag kommer på mig själv när jag ser små sommarklänningar framför mig som man badar av svett i att jag bor i Sverige. Och ska upp till Norrland. Det är juni. Det betyder inte att det är lika med varmt. Det betyder snarare att jag får byta ut mina klänningar mot jeans, fleece och mössa. Blir lika sur varje gång. Det går liksom inte att vara fin i det här landet. Man måste tänka praktiskt. Ha praktiska kläder. Som är varma. Praktiskt tänkande överhuvudet är inte min starkaste gren. Så jag chansar nog och slänger ner den där blommiga klänningen ändå, om jag så ska ha fleecedräkt och vinterkängor under!

Nä, det här var ju inte så fult...

Att längta till

I höst, eller jag tror till och med man får vänta ända till december, kommer Sofia Coppolas nya film Somewhere. Ja om den kommer till Sverige vill säga. Är ju inte självklart tyvärr. Jag är en riktig sucker för snygga filmaffisher och bra trailers. Och den filmen vill jag se bara av att titta på affishen. Men efter att ha sett trailern så blev jag ännu ivrigare. Länge sen man såg nåt med Stephen Dorff. Och Elle Fanning blev jag totalt knockad av efter att ha sett Phoebe in Wonderland för nåt år sen. Hur bra som helst.

Jag gillar Sofia Coppolas filmer. De har något melankoliskt och tragiskt över sig som inte riktigt går att ta på men som hela tiden finns där. Känns som den här andas lite Lost in translation. I like. Sen är ju en bidragande faktor att hon har så jäkla bra musk i filmerna också!

Love is all we need

Ja, vad man än tycker om monarkin och medias hetsiga bevakning av Victoria och Daniels bröllop så gick det inte att bli smittad. Vilken dag i kärlekens tecken (sorry, var tvungen...)! Igår satt vi några tjejer bänkade framför tv:n och såg på vigseln med näsdukar i högsta hugg. Sen sprang vi ut i folkmassan för att åtminstone försöka fånga en liten skymt att de lyckliga tu. Vi lyckades fånga deras ryggar men fick en bättre glimt av kungaparet och de norska och danska prinsessorna. Vi kände oss ganska nöjda med det och armbågade oss genom alla kärleksfirade människor och tog en paus på Debaser med öl och mat istället. Men några av oss (jag och S) var inte riktigt tillfredsställda så vi satte oss igen framför tv:n och snörvlade oss igenom Daniels tal. Vad duktig han var. Helt utan fusklapp eller stödord. Med en massa känslor inombords. Med sina närmaste precis bredvid sig. Och 400 gäster och hela världens kungahus framför sig. Och bevakad av Sveriges befolkning och en kritisk journalistkår. Tror inte någon skulle kunna ha gjort det bättre. Eller ärligare och mer äkta.
För det är det jag tror är orsaken till det stora intresset. För att använda ett slitet uttryck, han är en kille av folket. En vanlig Svensson. Och de har fått kämpa för sig kärlek. Och det känns så äkta. Det kan inte finnas någon som tvivlar på deras kärlek när man ser Victoria lysa bredvid honom. Vilken vacker brud.

Nä, igår fick man lämna sitt cyniska jag hemma och bara svepas med av det största av allt. Kärleken. Hur klichéartat och töntigt det än låter.

Läs Karin Thunbergs krönika från gårdagens Svenskan där hon sammanfattar det hela mycket bra.

Och jag håller med Kristian Luuk om den mest oförglömliga händelsen från gårdagens bröllop, vilket inte var Victorias vackra klänning eller Daniels tal. Utan ett citat från ärkebiskopen under vigseln när han riktade sig lite mot Daniel och sa:
"Den som är modig, törs bli buren".

Mirror mirror on the wall...

Jag har ju som jag nämnt tidigare ett ganska komplicerat förhållande till frisörer. Man skulle kunna säga att vår kommunikation oftast går över varandras huvuden. Idag satt jag trots detta i den ökända stolen igen. Jag drar oftast ut på besöket tills man inte vet om utväxten är en mössa jag liksom lagt på toppen av huvudet eller något slags djur som lagt sitt bo just där. Eller så kan det också vara när jag får kommentarer som ”men gud vad tunt ditt hår känns” när någon (ja just du, T!) snällt kliar en i håret. Vill därmed också bara inflika, nä det är inte tunt, bara slitet. Inte tunt. Slitet.

I alla fall, när jag satt i le chair kom jag på ett till problem som jag har med att besöka frissan, förutom att jag aldrig går därifrån nöjd. För är det bara jag eller är man inte fulare än vanligt när man ser sig själv sittandes i den där jäkla frisörstolen? Det kan till viss del ha att göra med att man sitter och stirrar på sig själv i fyra timmar i sträck. Man börjar se detaljer som man vanligtvis inte hinner se eller låtsas om. Men det är något annat också. Och det är inte att skallen är inlindad i 1000 meter folie. Utan det är något med ljuset kom jag fram till idag. De har någon slags belysning mitt i taket eller någon annan märklig vinkel som lägger skuggor i ansiktet som gör att man ser ut som man inte sett solljus, vatten eller upplevd någon typ av glädje de senaste 50 åren. För jag kan inte alls på något vis hålla med om att det är mig själv jag ser där framför mig.

Jag känner mig som kvinnan i Seinfeld som Jerry träffade som bara var snygg i vissa sken. Det berodde ju på vilken restaurang de åt på om hon var snygg eller inte. Lite så är det hos frissan och jag vill bara dra frisören ut i vanligt så kallat snygg-sken och skrika ”det är ju så här jag ser ut, goddammit”!

När jag skriver det här inser jag ju också att det kan vara förklaringen till varför jag aldrig får den där färgen jag vill ha. För än så länge har det nog inte hänt mig i alla fall. Hur som helst så kan det inte vara nyttigt överhuvudtaget att glo på sig själv i fem timmar i sträck, hur självupptagen man än är!


Så här ser jag ut. Fast ja, lite mer kissgult då kanske... Och minus ansiktet, solbrännan och kroppen. Annars ganska så på pricken.